Bortglömd dialekt

Vaknade riktigt ordentligt i ottan och kände klart och tydligt att jag hade sovit färdigt. Detta efter två dygn i sängen, omtöcknad av feberyra och med bly i fötterna. Känner mig feberfri, men känslan av förkylningen sitter kvar i form av hosta, nysningar och muskelvärk. Om det är något jag ärvt av min far, så är det att nysa hysteriskt. Från noll till hundra kommer nysningarna, fem-sex på raken och utom kontroll, som ett jävla smatterband. Påminner lite om Prosit, en av dvärgarna. Dagens stora utmaning blir förstås att ta mig till apoteket och hämta ut två av mina mediciner som tagit slut. Det blir ingen bokföring i dag heller, utan riktar in mig på att det får bli ett uppdrag under helgen. Moms in, moms ut.

Ju fler böcker jag skrivit, desto viktigare har det blivit att återfinna min förlorade dialekt. Inte för att jag skriver på dialekt, utan mer för att höra hur mina karaktärer pratar. Lyckselemålet blev liksom utraderat när jag lämnade stan i slutet på 70-talet – och det var ett medvetet val från min sida. Tyckte att jag lät ”bonnig” när jag använde min dialekt. Sedan blev det en hel del skelleftedialekt då jag bodde där i början av 80-talet. I mitt barndomshem talades en blandning av mammas vilhelminamål och pappas lyckselemål – och som det inte vore nog så var farmor uppvuxen en bit utanför Vindeln. Så det är inte alldeles lätt att hitta tillbaka till min dialekt, vad den nu består av?

Fögla: Köksiken, sjira, sisselskit´n, spittetjet´n, spänningen och rypa, Några exempel. En farbror som var bördig från vilhelminatrakten brukade säga följande om fögla: ”Egentligen finns hä bara två sorters fögla. Tjälatjompen å köttpet´n.” Han sa aldrig vad de hette egentligen men jag gissar på domherre och talgoxe.

För övrigt har jag börjat hurves å frys. Mot sängen.