Rädsla skapar hat

6 januari, Trettondagen. En tid för rökelse och myrra då de tre vise männen är i antågande för att fira Jesu födelse. Här på Pig Hill är det kolsvart och minus tjugofem, Igår plockade jag undan julen, fick ett ryck och utnyttjade den tillfälliga energin. En dryg timme hukade jag över bokföringen och räknade ut mina intäkter, fördelade dem i olika momssatser och började så smått att räkna på mina uppgifter och vilka avdrag jag har rätt att göra. Hur trist som helst för en ADHD-man som hatar att ha långtråkigt och som då brukar få problem att behålla sitt fokus.

Trump verkar få avskaffa FBI och CIA eftersom han vägrar tro ett enda ord av de säger. Trots att bevisen börjar bli graverande för att rysarna varit inne i USA och hackat för att påverka presidentvalet, vägrar Trump tro på det. Allra minst när ryssarna skickat gratulationshälsningar till Trump under valnatten. Men den mannen verkar ju inte tro på nåt, inte veta nåt, stolt över att han inte läser böcker (Kalle Anka då?) utan är bara glad över att äntligen få leka affär med hela världen – en värld som mycket väl kan vara platt och som solen cirklar runt. Jag önskar och hoppas att det finns ett uns av statsmannaskap i den mannen, att han åtminstone lyssnar på någon av de experter som omger honom, annars osar det katt för oss alla. Anar att Trump har en riktigt taskig impulskontroll. Världsbilden blir allt mer förenklad, men så bygger den på rädsla som i sin tur skapar hat.

Diska undan, duscha, städa toan, för vid lunchtid kommer Lena körande i sin lilla bil. I kylan. Då ska jag raskt låna bilen och åka till apoteket – ja, har ni hört, apoteket. Om jag nu får ut nån medicin. Läkarna skriver ständigt nya uttagsdatum, ordinerar lite olika och ibland glömmer de helt sonika att skicka in receptet. Men personalen på apoteket (som funderar på att adoptera mig) hjälper mig alltid, sköter jakten på läkarna för att dem ska fixa uteblivna piller och ändra felaktigt ordinerade uttagsintervaller. Om ni visste hur mycket energi och tid som går åt för att ett par gånger i veckan besöka apoteken, håller koll på uttagsdatum, räknar piller så att de räcker, dela dem i stora dosetter, ringa och beställa nya recept och be till gud att min kontaktperson inte har tagit semester.

Minns inte om jag skrev om det i gårdagens blogg, men skit samma. Lite upprepning skadar inte oss med uselt minne. Jag har blivit antagen till en ”grundläggande forskarutbildning för personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa”. Vi är ett tjugotal utvalda som sedan ska vara behjälpliga genom vår unika erfarenhet av att ha verkat i samhället samtidigt som vi då och då varit psykiskt sjuka. (Ibland får jag för mig att folk i allmänhet tror att psykiskt sjuka är konstant galna och ständigt inlåsta på avdelningar för farliga individer …) Det är Socialpsykiatriskt Kunskapscentrum i Västerbotten (knutet till Region Västerbotten) som står för fiolerna. Ja, rik blir jag inte på detta. Ingen ersättning under kursen, men samtidigt kommer jag att knyta viktiga kontakter inför framtiden och lära mig något nytt. Visserligen har jag för länge sedan pluggat kommunikationsvetenskap men det mest är glömt.

För övrigt är det först när vi blivit förtrogna med vårt eget mörker, som vi klarar av att vara i någon annans mörker. Men tar oss modet att göra detta så växer vår medkänsla och vi förmår upptäcka den andra människan.