Strul med recept

Det är några dagar sedan jag bloggade, men det har varit några tunga och intensiva dagar. Jag har lyckats skriva klar den fjärde versionen av min kommande roman, det blev en riktig tegelsten, men som nu ska ligga till sig inför nästa omskrivning, då med fokus på språket. Det är så jag jobbar – skriver om, skriver om till dess det sitter. Jag är ju av den typen av författare som är mer intresserad av en bra berättelse, än att krydda texten med metaforer och liknelser.

Piller

Gårdagen gick åt till att få två av mina mediciner utskrivna och eftersom jag hade helt slut på dem båda, så skulle jag komma att missa två av doserna vilket gjorde ont. Det är inte första gången jag har haft problem med att få ut mina recept från psykiatrin i Umeå. Ständigt nya stafettläkare och brist på specialister skapar problem och otrygghet för oss patienter. Började ringa vid nio i morse då jag hade helt slut på två mediciner, vilka skulle kunna jämföras att min diabetesläkare gett tusan i att skriva ut insulin trots att han vet att jag kan dö utan den. Efter tre samtal vid 09-tiden kom jag fram till den sjuksköterska som lämnar ut beställningar till psykläkarna. Kollade en gång i halvtimmen på apoteksmappen, men ingen mediciner. Ringde 13.45 till sköterskan som nu inte visste var läkaren var. Men hon skulle ge sig ut på jakt då läkaren lovat skriva ut min medicin. Då jag haft en stroke, så reagerar jag starkare på stress vilket ger mig ångest, sämre minne och motorik – och huvudvärk, vilket jag ska undvika som strokepatient. Strax efter 15.00 dök recepten upp på min app. Då var jag så slut att jag var tvungen att beställa taxi. Hade svårt att ta mig nerför trappan, snubblade flera gånger, samtidigt som skallen höll på att explodera. Taxiresan kostade mig 160 kr.

Stoppskylt

Igår vid 19.15 dog en av mina allra äldsta och bästa vänner, Stefan. Det gick rasande fort, en dryg månad från att de upptäckte cancertumören i ena armen till sista sucken. När Stefan skulle höja upp armarna över huvudet, så gick helt sonika högerarmen av. De ville först tro att det berodde på den EDS som han lidit av stora delar av livet, men efter en röntgen såg man fler tumörer i skelettet och lungorna och binjurarna. Sedan började han få blodproppar lite varstans, i den skadade armen, i lungan, i foten. Sedan gick det fort. Stefan är den tredje vännen som inom några få år dukat under av cancern. För två av dem så smög den sig på dem: inga symtom, bara pang-bom och sedan var det över. Jo, åldern mellan 50-60 år är en farlig sträcka. Men överlever man den så kan man klara sig riktigt länge – om man inte blir överkörd av en lastbil.

Ska snart iväg och föreläsa om dubbeldiagnoser på rehabiliteringshemmet Blåsippan ute på Teg. Det är ju inte helt ovanligt att de som dricker för mycket har en underliggande, ännu inte diagnostiserad psykisk sjukdom som bipolär sjukdom eller ADHD. Varje gång jag varit där och föreläst så har det lett till någon form av utredning, vanligtvis ADHD.

För övrigt skapar vi våra liv genom våra val.

Etiketter: , , , , ,

2 kommentarer

  1. Terttu Haapanen

    Hej Kent! Jag har börjat följa din blogg. Jag själv är s k miniförfattare. Jag har skrivit en bok om mitt liv i Sverige på svenska. Nu har jag gjort den även på finska. Nästa bok är på gång… Ha bra fotsättning med skrivandet mm.

Lämna ett svar till Anncharlotte Johansson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.