Sårbarheten gör oss modiga

Det ser ut att bli en fin och solig dag. Mest blått däruppe och en morgontrött sol som försöker måla guldkanter på ett av de tunna molnen.

Vi är alla mer eller mindre sårbara. I mitt fall föddes jag med ökad sårbarhet, en känslighet, som ofta skrämde mig. Jag fick även en ökad sårbarhet för att i övre tonåren utveckla en bipolär sjukdom, vilket hände när jag var nitton år och gjorde lumpen. Då kantrade min värld och till slut blev döden den enda utvägen. Men jag överlevde. Med åren har jag förstått att sårbarhet inte har så mycket att göra med svaghet. Med hjälp av modet har jag kunnat använda sårbarheten till att öppna mig och visa vem jag egentligen är. Visserligen finns det risker med att visa sig sårbar, då man kan bli attackerad eller att man helt sonika står inför ett misslyckande. Men med hjälp av min sårbarhet och mina kreativa sidor har jag vågat berätta hur det känns, jag har vågat be om hjälp, vilket gjort mig levande.

Hösten 2010 balanserade jag på den vassa egen. Efter år smärta och förtvivlan, efter miljoner lögner vågade jag till slut berätta hur det låg till. Jag bad om hjälp och blev räddad. För första gången vågade jag berätta sanningen om mitt liv, vilket lärde mig att förlåta och att åter börja älska mig själv. Jag överlevde igen. Jag började redan då att skissa på boken om mig själv, som publicerades 2016, sex år senare och som fick titeln ”Spring Kent, spring!”

Även om det gjorde ont ville jag ta kommandot över min egen livsberättelse – ville inte ge bort makten till någon annan att skriva den. Skrivandet hjälpte mig att fokusera och sortera mina upplevelser, det hjälpte mig att konfrontera mina rädslor och att bli av med min bitterhet. Skrivandet, kreativiteten, hjälpte mig att bita huvudet av skammen. Skammen kan verkligen bryta ner en människa, eftersom den riktar sig mot vilka vi är. ”Jag har misslyckats! Jag är en sämre människa!” Genom att berätta om min sårbarhet för några av mina medkännande vänner och genom att själv skriva om skammen, så dog den sakta bort.

För övrigt tror jag att de allra flesta av oss gör så gott vi kan.