Författare med högt blodsocker

Dagarnas brus. Regn som smattrar mot fönstren. Inte många vackra höstdagar i år; ni vet dom där när solen lyser på lövträden så att allt tycks stå i lågor, när luften är klar och hög, när man kan sitta på en stubbe och dricka starkt kaffe med en hink nyplockade lingon vid fötterna. I år blev det inte ett lingon – inte en svamp. Bara en massa inomhusarbete. Tur att vi åkte till Saxnäs och tvingade oss att vara ute, trots regn och snålblåst. Det räddade den här hösten.

Har haft fullt upp med att sköta min kropp. Har till slut hamnat på diabetesenheten och fått hjälp med min minskande insluinkänslighet, vilket sedan i augusti lett till sanslöst höga blodsockervärden. Var rejält orolig ett tag och rädd att njurarna skulle ta stryk eller att jag skulle råka ut för ytterligare en stroke. Nu är jag inne på andra veckans behandling av ett preparat som heter Victoza. Redan är blodsockervärdena halverade – men jag plågas av biverkningarna. Biter ihop. Viktigt att stressnivåerna hålls nere, för direkt jag jagar upp mig stiger blodsockret. Har därför tackat nej till ett flertal uppdrag och ”förlorat” drygt 20 000 kronor.

Däremot ska jag fullfölja berättarturnén och reser till Bjurholm på tisdag. Ska visst sedan till Åsele, vad det lider. På söndag ska jag föreläsa här i Umeå – ämnet: psykisk ohälsa. Försöker däremellan få till slutet på romanen. Var och varannan morgon vaknar jag och vet exakt hur den ska sluta – men jag väntar till dess jag är absolut säker. Brukar ha problem med slutet på mina romaner. Kan bero på att jag inte vet det när jag börjar skriva. Det får liksom växa fram under processen.

Städat mest hela dagen. Burit ner möblerna från balkongen – har solat klart.

För övrigt tar jag ett steg tillbaka när jag möter människor som  säger ”jag är alltid ärlig och säger minsann alltid vad jag tycker!” Sådana människor gör det enkelt för sig och begriper inte vilken förödelse de kan lämna efter sig.