Manin en farlig motor

Lördag – tror jag. I tre dygn har jag gått på högvarv vilket bottnat i att jag sovit på tok för lite. Jag har åkt runt och handlat mat, och handlat dubbelt upp av allt, på olika matbutiker. Jag har gått omkring på alla fyra och torkat golven och listerna, skickat mängder med e-post och minns knappt till vem eller om vad. Folk jag träffat tycker att jag pratar fort och att jag inte kan hålla tråden.Känner igen tillståndet. Igår eftermiddag, vid tretiden, insåg jag att jag borde sova en stund, i varje fall försöka blunda ett ögonblick.

Men det är fan inte lätt med en brummande motor inne i skallen. Men jag anade allvaret och i ett försök bromsa det maniska i mig tog jag en halv sömntablett och kröp ner under täcket. Vaknade vid sju – och trodde att det var morgon, i så fall hade jag sovit rekordlänge – 16 timmar. Jag åt frukost och tog morgonmedicinen, sedan lade jag mig en stund till och vaknade vid tiosnåret. Dags att kliva upp. Grejen var att klockan var 22.00, inte 10.00. Men skit samma jag hade sovit sex timmar och motorn hade stannat av inne i skallen. Sedan sov jag ytterligare fyra timmar. Så knasigt kan livet vara ifall man är bipolär.

I dag känns det bättre. Inget som driver på mig, inget som tvingar mig att att leva i den yttersta tiden, då allt måste bli gjort på en gång, gärna igår. Det är heller inte ovanligt att ett avslutat skrivprojekt triggar igång min manimotor. Det har hänt förr. Inne i mina texter kan tiden bli skev, jag slutar sova, tankarna tar fart och körs med raketbränsle. I dag ska jag göra så lite som möjligt, allt för att låta motorn vara avstannad. I ett maniskt tillstånd tycks tiden klumpa ihop sig kring en; dag och natt klumpas ihop och går till slut inte att skilja på. Det blir bråttom, bråttom och man måste hinna med precis allt. NU! Förstår varför mina knä ömmar då jag gick omkring på alla fyra och torkade golven med en liten disktrasa (!). Vet in om jag torkade alla golven? Saker och ting brukar bli halvgjorda i manin.Om man släpper iväg manin för långt och länge, så riskerar man att kliva in i en psykos. Det var därför jag tvingade mig att sova – även om jag vände på dygnet. Tre dygn på raken då jag sov så lite som två timmar är ett tecken på att något sker bipolärt. Då gäller det vara på tårna.

För övrigt ska jag se på skidåkning. Lugnt och stilla, utan krav. Och vara glad att det gick bra den här gången.