Tom topp i skrivprocessen

”Kanske är varje författare som en djurparksdirektör vilken varje morgon finner djuren utsläppta ur sina burar.Sedan ägnas hela dagen åt att infånga, identifiera och låsa in bestarna, bara för att morgonen därpå finna djuren utsläppta på nytt.” Så klokt skrev Niklas Rådström i sin bok ”Den ansvarsfulla lättjan”; ett skeende som ständigt upprepar sig och som emellanåt rent kan vara livsfarligt.

Kanske är det därför som det alltid finns ett inbyggt motstånd till påböja skrivandet. Att skriva första meningen på en ny roman görs i vetskapen om att två-tre års dagligt hårt skrivande väntar kan fylla en med djup skräck. Och då med vetskapen att man kan förlora sig på vägen mot målet. Rådström skriver också: ”En författare kan ägna en halv förmiddag åt att diska en tekopp bara för att slippa se skrivbordet.” Men har då inte författare någon som helst inspiration? Jo, det är klart. Inspiration den flödar till när skräcken för skrivandet upplöses. Med andra ord, det är rätt så komplicerat att skriva en roman.

Min kompis läkaren  berättade, apropå detta med sekter och dyrkarnas övertro på ledaren. I staden som han jobbade fanns ett hemligt sällskap där man dyrkade den något till åren komna Mästaren. Han var sedd som en riktig stortänkare som mellan sina framträdanden filade på sina geniala alster. Dessa läste han upp vid sina sammankomster – men det var inte många som förstod hans virriga analyser – men så var han ju så jävla smart och stod en nivå övre alla andra. Men så dog denna Mästare. Obduktionen väntade. Skulle man finna en ny, komplicerad hjärna? Nej, istället fann man ett stort hål i hjärnan och stora döda områden i viktiga delar av hjärnan, I det områden som står för tänkandet, fanns bara döda områden. Läkarna konstaterande att Mästaren inte kunde ha tänkt en enda reda tanke de senaste åren. Sällskapet då? Jo, det finns kvar och lärjungarna kämpar med att tyda hans antecknings block för att finna fram till hans visdom som berättar om meningen med livet och till det evigt liv. Är detta inte en sekt så vet jag inte?

För övrigt ligger det en hel del med att man måste lära sig själv att stå ut med sig själv. Står man inte en ut med sig själv i tv-soffan, så lär man knappast göra det i urskogen heller.