Barndomens magi

Vinterkyla. Här på Pig Hill är det minus 16 grader. Tror jag håller mig inomhus och städar och pyntar.

Ett julminne.

Det utspelade sig i mitten av sextiotalet, i Bäckmyran utanför Lycksele. Jag och syrran var ännu valpar. Vid den tiden, strax före jul, kunde det hända att tomtefar kom ut ur skogsbrynet med sitt långa skägg och med en ljuslykta i ena handen. Han pulsade fram över myren, stannade lite då och då och vinkade. Men han sa aldrig något. En tyst tomte. Jag och syrran stod tätt intill varandra och darrade av upphetsning. Barndomens magi. Till slut försvann tomten bakom ladugården.

Mamma kom ut ur ladugården med en mjölkhink. Jag och syrran pratade i mun på varandra. ”Tomten, vi har sett tomten …” ”Här finns ingen tomte”, svarade mamma och log svagt i mungipan. En stund senare kom pappa ut från ladugården i sina arbetskläder och med motorsågen i handen. ”Nä jag har inte sett nån jävla tomtegubbe”, sa pappa. Jag och syrran pekade ner mot skogsbrynet och myren; sen pekade vi mot spåren invid ladugården. ”Det är ju rävspår”, sa pappa, lika allvarlig som tidigare. ”Men det var ju tomten … med en en ljuslykta i handen. Vi lovar!” Då ställde pappa mer motorsågen, tog av sig luvan och kliade sig i sitt lockade rödaktiga hår. ”Se pass! Då måste vi väl ställa ut en gröttallrik åt tomtegubben.” Sen gick han inomhus. Jag och syrran stod kvar och spanade till dess vi var stelfrusna.

Vi hade sett tomten. Livs levande.  

För övrigt är det lättare att älska svaghet, än det är att älska styrka.