Tron på evig ungdom

Så har halva dagen gått utan att jag märkt det. Kanske beror det på den nya parkinsonmedicin (Oprymea) jag stoppar i mig. Den sätter fart på de halvdöda nervcellerna så att transmittorsubstansen dopaminet frigörs. Det är en märklig känsla. Plötsligt känner jag återigen glädje och lust, och jag tar mig för sådant som blivit liggande ett halvår. Dessutom är jag stadigare på benen – och mindre rädd för att falla i trapporna. Men det är ju ingen effekt som varar resten av livet. I sinom tid ska jag förvandlas till en staty. Kanske skulle jag slå mig på att spela poker? Jag lär ju med tiden få ett vattentätt pokerface.

Medelålders män får ofta för sig att börja ett nytt liv. De klättrar i berg, åker Vasaloppet, springer New York-maraton och anlägger stora skägg. Det handlar om tron på evig ungdom. Icke – det är bara ett annat sätt för att spela schack med döden. Allt detta springande och klättrande gör de hyperaktiva männen trötta och orkeslösa – och till råga på allt minskar den sexuella lusten och orken. Men det går förstås att åtgärda. Annonserna flödar över i kvällstidningarnas hälsobilagor. Kolla en genväg … Socialstyrelsen meddelar att förskrivningen av  testosteron ökat lavinartat. Yes, lite hormoner gör livet lättare och kanske blir man rent av lite yngre på kuppen. Sanningen är att låga testosteronvärden hör till ett normalt åldrande – och att man trots det kan springa ett maratonlopp (men kanske inte under tre timmar som man gjorde i tjugoårsåldern).

För övrigt är vishet förnuft i förädlad form.