Författarnas farliga liv

Medan forna tiders stenbrottsarbetare drabbades av stendammslunga, har skogshuggare i alla tider lidit av smärtsamma förslitningsskador i rygg och axlar. Vi författare då? Ett stillasittande jobb som kan ge trycksår i röven och överansträngda röda ögon. Det finns även en risk att allt sittande på baken leder till fetma.

Det finns även en rad neurotiska åkommor som följer med författarskapet. Vi har en förmåga att leva oss in i våra karaktärers öden, så till den milda grad att vi kan gå vilse redan på sidan 42. Dessutom – många av oss är så rysligt introverta att vi kan få åt nerverna i grupper fler än tre-fyra personer. Vi kan även drabbas av något så oromantiskt och mesigt som musarm – inflammationer i muskler och senor som leder till blixtrande smärtor och molande värk.

Under månader av intensivt arbete med min kommande roman, ”Män som spelar schack”, har jag knappt rört mig från skrivbordet. Datormusen har gått glödhet när jag markerat stavfel och grammatiska bakåtvolter. När jag väl postade mitt manus till förlaget, kom åkommorna och smärtorna slag i slag. Under den intensiva skrivperioden hade jag glömt att promenera och att äta ordentligt. Sedan började jag ramla. Mitt i steget. Helt spiknykter. Jag bröt revben, skrubbade knän och händer. Så kom inte och säg att ett författarskap skulle vara ett ofarligt yrke.

”Men hur sköter du dig?” Den unga, kvinnliga läkaren skakade på huvudet. ”Nu får du skärpa dig.”

”Äsch, pröva att skriva en roman själv så ska du få se vad som händer”, fräste jag. ”Dagligt fantiserande tär nåt djuriskt på människokroppen och psyket.”

Sen sa jag inget mer den dan. Men inne i skallen formulerades meningar som sattes samman till stycken, till sidor. Det inre skrivandet. Jag hade tänkt säga några ord till doktorn om de neurologiska stormar som med jämna mellanrum blåser upp i min skalle och får blixtarna att skjuta åt alla håll. Nä, jag knep käft – så som vi män från Baklandet brukar göra.

Musarmen då? Jo, inom kort ska jag besöka en sjukgymnast för att få behandling. Vad gäller fallolyckorna ska jag på läkarnas inrådan stoppa in skallen i några roterande, skramlande magnettrummor för att ta bilder av min hjärna – men jag säger som den berömde hjärnkirurgen: ”Jag har opererat tusen hjärnor, men aldrig sett en enda tanke.” Möjligt kan magnetkameran via en och annan schackpjäs, möjligen en reslig vedhög eller rent av en välanvänd rubank. Eller så absolut ingenting.

Krönika i Lokaltidningen 2019 04 25