Vår stund på jorden

Vaknar i ottan till en dag som många andra, varken mer eller mindre. Kokar kaffe och sätter mig vid teven för att ta del av nyheterna, men tappar fokus och tänker på annat medan jag glor in i tomheten. Det är rätt så vanligt att jag glider iväg i tankarna och missar det jag ämnar att se och höra. Det är har blivit riktigt hopplöst att se väderleksrapporten. ”… och över till dagens väder …” Sedan flyger jag över husen. Väcks ur mina tankar lagom tills jag hör meteorologen säga: ”… och det var dagens väder.” Sjukt.

Vi behöver en livsåskådning, något att tro på, för att orka kliva upp om morgonen. Om denna livsåskådning bottnar i en tro på en högre makt, naturens inneboende kraft, statsministern eller flygande tefat saknar betydelse. Men det måste vara något som ger oss perspektiv på tillvaron vi lever i – och en kraft att orka leva en dag till. Det är ingen annan än du själv som kan formulera livets mening. Därför måste du ta dig själv på djupaste allvar. Vi får inte flabba och skämta bort våra liv – vår stund på jorden.

Har på sistone skrivit en hel del om dopaminet i vår hjärna; om hur njutningen är en kemisk resa, som startas av dopaminet, begärets substans. Det är detta som gör dig lugn, nöjd, lustfylld. Lyckans kemi, där dopaminet spelar en stor roll, gör kroppen beredd för att du ska nå dina mål. I grund och botten är detta den drift som får oss att överleva.

Själv håller jag på att berövas på mitt dopamin, då de nervceller som producerar dopamin håller på att dö. Det blir så när man drabbas av Parkinsons sjukdom. Dessutom – sedan barndomen har min hjärna haft svårt att sätta fart på det dopamin som behövs i hjärnans främre delar; något som sker när man har ADHD. Det är klart att jag är bekymrad över framtiden. Vet ju konsekvenserna av Parkinson; har ju under åren som sjuksköterska sett så många patienter med den sjukdomen. Vill glömma, vill inte veta – men kan inte gira undan för kunskapen. Men det är klart, detta är min stora sorg. Även om jag ännu inte vågar känna den.

För övrigt är det du GÖR, det som leder till den människa du ÄR.

PS! Angående bloggens inledning: Meningen med livet är 42! DS!

© Kent Lundholm