Liten, stark man

En ny dag, nya bekymmer, nya utmaningar. Satt mest och skrev hela gårdagen, och bläddrade igenom några gamla album. Så länge det finns en bild av oss, som någon som ser och minns, så finns vi till.

Minns tydligt den där sommardagen 1998 då Göran Lundin, Göran Burén och Annette kom förbi för att jag skulle knäppa några bilder till deras nystartade förlag Ord&Visor och deras webb.

Det fick mig att senare lämna ett manus till Göran Burén (till höger) och det bar frukt. Hösten 1999 publicerades min debutroman ”Svin föder svin”. Sedan dessa har jag gett ut ytterligare tre romaner och en självbiografi på det förlag som nu leds av Göran Lundin. I höst kommer min femte roman: ”Män som spelar schack”. Blev förlaget troget av den anledning att de hela tiden trott på mitt författarskap och ställt upp i såväl glädje som kris.

1964. Foto från Folkbladet: ”Länets bäste huggare”. Plats Kammarberget, där vi ser pappa Nils Lundholm, då drygt 30 år, minst och kortast bland huggarna, men som högg mest och fortast. Hörde berättas att pappa sällan gick mellan träden han skulle fälla – han sprang. Men så högg de ju också på ackord.

Vilken jävla stock … 

Hur lyfter man sådana stockar? Ja, enligt pappa handlade det om lika delar teknik och styrka. Det gällde att lyfta merparten med benen. De huggare (ofta de storvuxna och starka) som försökte använda armar och rygg, orkade inte en hel arbetsdag. Vet inte om det var sågsvans som gällde på den tiden eller om de första motorsågarna, de tunga asen, börjat användas?

Sent 70-tal. Pappa och de maskiner som börjat ta över.

Pappa jobbade hela livet åt Kronan (Domänverket). När han började var han 13 år och 127 cm lång. Snödjupet var den vintern drygt 130 cm. Så huggarlaget satte helt sonika en röd luva på pappas skalle, så att de inte skulle fälla ihjäl honom.

Pappa var en genomtränad, renlevnadsmänniska som var trogen Godtemplarlogen Arvåns Framtid. Men vad hjälpte det då han i 60-årsåldern drabbades av Parkinson. 2003 avled han 73 år gammal, svårt märkt av sjukdomen. Han växte upp och bodde merparten av sitt liv i Kronotorpet Nymyrliden i byn Bäckmyran.

Gubbfika vid elva. Veckans andra på Ullas Kondis. Får se vem som denna gång skadat sitt knä. Knäskadorna går som en löpeld genom gubbgänget – tro jag det när 60-åringar ska spela innebandy eller börja tokträna löpning för att ”komma i form” inför ett maratonlopp.

För övrigt är det något märkligt med hemlängtan. Var ligger platsen som är föremål för denna längtan. För den verkar skifta. Här på Grisbacka? Eller är det i Skelleteå? Eller bär resan till barndomens Bäckmyran – som inte går att känna igen på grund av alla kalhyggen och där merparten av människorna dött bort. Hemlängtan är till stor del en massa romantiserade minnesbilder.

©  Kent Lundholm