Lita inte på minnet

Tre timmars ytlig sömn. Uppe sen tvåsnåret. Läst, skrivit, gjort en tidslinje och skrivit in olika händelser som hänt sedan förra hösten, fram till diagnosen Parkinson och vilka typer av mediciner jag stått på och hur jag mått.

Det var en himmelsk tur att  jag förde en medicinsk dagbok, skulle inte kunnat återberätta allt som skedde i detta kaos. Det man verkligen vill minnas måste man skriva ner. Att förlita sig på sitt goda minne ska man akta sig för. Var gång vi plockar upp ett minne så förändras det en aning, anpassar sig till det vi vet idag, och sliter man i ett särskilt minne allt för ofta, så kommer det till slut att vara ett helt annat minne än det då du första gången lät det flyta upp till medvetandet.

Ester ”Duva” Nilsson

Glad över att få hjälp med efterforskningen av Esters liv. Karin Edvall har hjälpt mig med Esters troliga födelseplats och nu ska Martina på kommunens arkiv i Lycksele, söka i det gamla skolarkivet för att se om Ester Duva gick i skolan och i så fall var? Eller om hon inte alls gick i skolan och då på vilka grunder. Jag förmodar att man trodde att hon var ”sinnesslö” på grund av sitt sävliga sätt att röra sig på och sitt långsamma sätt att prata. Snart kan jag börja med att ge henne liv; att ge henne upprättelse och respekt.

Att vara författare innebär att man varje morgon ska fortsätta där man slutade. Ibland får man jaga orden och handlingen till fram på eftermiddagen. Det känns som om orden springer ut i det fria, ungefär som vid ett kosläpp. Korna skuttar vilt och glatt omkring. Sedan ska korna samlas in och rätt ko ska ställas i rätt bås. Nästa morgon har nån jävel släppt ut korna igen. Proceduren får göras om.

Det finns hos mig ett hinder som gör att det ibland gör ont att påbörja/fortsätta med en roman jag påbörjat. Där finns alltid tvivlet: Duger verkligen det här? Finns det nån stackare som vill läsa den här romanen? Får verkligen kämpa mig fram till inspirationen; den tidpunkt då skräcken för det skrivna släpper. Vad får mig att bli sittande ett par-tre år med min berättelse? Men en dag kommer belöningen. Mot alla odds, trots allt tvivel, så finns det en färdig bok med 300 sidor text – tillgänglig för alla som är intresserade.

En dryg vecka kvar till Boksläppet på Pilgatan. Det lär bli proppfullt. Nu 50 gäster och sen som släpps folk från gatan in i gemenskapen. Då blir det packat. Max är nämligen 60 åhörare. Packad hoppas jag ingen blir. Jag kommer inte att bjuda på en enda droppe alkohol – inte denna höst då jag firar 10 år i nykterhet.

För övrigt undrar jag varför vi ikläder oss ett särskilt anletsdrag, då vi ser oss i spegeln eller blir fotograferade?

© Kent Lundholm