Lycklig stipendiat

Jag skrev här förleden om hur viktiga recensionerna är för en författare. Visst, porträtten är också viktiga då de levandegöra personen bakom författarskapet. Recensionen är mer som en examen, när en kunnig recensent sätter tänderna i manuset och ger domen: Bra eller uselt, ibland nåt mitt emellan. Från att ha fått 10 recensioner vid förra boken 2016, så har det blivit tre till dags dato. En trend som inte bara drabbar mig, utan litteraturen har i stort fått kliva åt sidan.

Förutom det så försöker en författare höja timpenningen genom att sälja böcker, men med en nergång på 30 procent för pappersböckerna, märks tydligt när jag är ute på turné och säljer mina böcker till specialpris (30 – 50 kronor lägre pris) och trots det så avstår besökarna från att köpa ett signerat ex. Då ska ni veta att vinsten per bok som jag delar med förlaget är 40-60 kronor per bok.

Det som räddar många författarskap är olika stipendier, men där är konkurrensen stenhård. 1040 författare i höst hade sökt Svenska författarfondens stipendium. Har fått det stipendiet en gång förr, 2003, samma år som jag fick landstingets kulturpris, då för min roman ”All världens lycka.” Sen har det varit stopp. Förra hösten och följande vår var det nära katastrof. Hade knappt till mat, samtidigt som jag slutförde ”Män som spelar schack”. Det var då jag fick diagnosen Parkinsons sjukdom.

Plötsligt händer det, som reklamen säger. I vinter gick det vägen. Jag var en av få utvalda (190 författare) som tilldelades ett stipendium, för lång och trogen tjänst och för att skrivit rätt så hyggliga romaner – då kvalitén av ens alster är en av parametrarna som finns med i bedömningen. Jag och mina läsare vet ju mina två senaste böcker hållit hög klass. Stipendiesumman överstiger mångfalt mina drömmar och de summor jag tidigare fått. Stipendiet är dessutom skattefritt. Nu är jag så tråkig att jag ska använda nästan hälften av prissumman till att betala av mina skulder, som legat som ok över min ekonomiska tillvaro och som vid några tillfällen faktiskt varit hotfullt nära personlig konkurs. Nu kan jag få en hygglig ålderdom – om jag inte trillar av pinnen lite för tidigt.

Nu kan jag slappna av i skrivandet av romanen av Ester. Annat var det i våras då jag hade minus 57 kronor på firmakontot och en skatteskuld på tusentals kronor. Samtidigt som jag fått diagnosen Parkinsons sjukdom.