Jag och flyttkartongerna

Går på knäna idag. Det sket sig med lägenhetsbytet. Så nu lever jag här bland mina flyttkartonger och sopsäckar och vet varken ut eller in. Kommunen sa blankt nej till att hjälpa mig visa LSS och Bostaden sa nej till lägenhetsbytet. Trots tre läkarintyg där man ur olika aspekter pekar på riskerna för mig att försöka gå i trapporna.

Det är en märklig känsla, skrämmande, förvånande, när tanken är med en, men kroppen sviker. Jag har alltså ramlat gånger flera på grund av min nyligen upptäckta Parkinson och har fått allt svårare svårt med balansen, särskilt i trappor. Därför måste jag efter 13 år byta lägenhet, till en på bottenplan eller där det finns hiss. Fick ju tag i en med hiss på Himlastigen (symboliskt gatunamn) skulle ha flyttat dit i februari.

Sekunderna efter samtalet med Bostaden och deras ombuds luddiga förklaringar, så åkte jag kana ner i Kafka-land. Blev den mest ensamme mannen på jorden. Rasade runt i bitterhet och rädsla. Fick tag i G. som lovade att allt skulle ordna sig. Hoppas han har rätt.

Min mentala spänst har fått gikt. Ballongerna som ska bära min fantasi är tomma på luft och helium. Framtidstron som blivit närsynt slutar vid nästippen. Samtidigt som min obotliga sjukdom slukar tid ur mitt liv. Ska ett halvår (minst) nu gå åt till att bo i denna röra bland flyttkartonger, när jag borde leva livet och njuta.

Det är en jävla tur att jag bidde författare, så att jag kan borra ner mig i tidigt 1900-tal och vandra barfota längs smala grusvägar, ner mot en å för att bada, bli blöt och sedan torka. Jag har min Ester och jag tramp henne baki häla för att se vart hon ska gå. Hon säger att hon känner sig övergiven och bortglömd. Jag svarar: Jag tror mig ana vad du menar.

God natt!