Långsamt tänkande

En långsam färd från Skellefteå där jag varit hos L. sedan i fredags. Behövde en annan miljö för att bli klar med den 4:e (eller 5:e?) korrläsningen, som sedan överlämnades till L. som ska göra en översiktlig genomläsning för att känna efter om dramat håller. Romanen ”Älskade Ester” tar sakta men säkert form.

Klev upp klockan 04.00 för att hinna göra alla ändringar av de 70-tal sidor som var kvar av de totalt 400 sidorna, drygt. Var klar vid 11.00. Var helt slut i skallen. Storyn håller, möjligen att den går att förtäta lite till, men inte för mycket. Drygt 100 sidor har jag strukit. Jag följer ju ett liv som varade i 89 år och som var  tudelat av 1. Isolering i skogen. 2. Nyorientering i stadsmiljö. Det är även en krönika om Lyckseles tillväxt.

Det är en vecka sedan jag skrev och jag har funderat en hel del på den personlighetsförändring  som följer med Parkinsons sjukdom. Bristen på dopamin ställer till en hel del, inte bara skakningar, stelhet, usel balans och förstoppning. Tidigare i livet har jag fungerat dålig i större grupper, då genom en taskig impulskontroll och usel koncentrationsförmåga. Detta blev bättre när jag fick min ADHD-medicin. Då tycktes världen gå för fort, vilket gjorde att jag hade svårt att hänga med i samtalen. Jag blev förbannad.

Nu handlar det om att det mesta har börjat gå för långsamt, men nu inne i min hjärna. De senaste åren har jag inte kunnat sitta med i grupper större än 3-4 stycken, knappt ens det. Slow thinking (långsamt tänkande) gör att jag är steget efter hela tiden och hinner heller inte begära ordet – och om jag skulle få ordet så kan jag börja svara på en fråga som ställdes för fem minuter sedan. Helknäppt.

All energi går åt till att försöka följa med i samtalet, allt medan jag blir allt mer frustrerad. Fan, ser de inte att jag vill säga nåt. Nä, tydligen ser jag mest ointresserad ut. Jag och min hjärna börjar att koka. De som råkat ut  för utbrändhet känner igen detta med den ”kokande hjärnan”. I det läget försöker min hjärna att stänga ner sig och trycka på off-knappen. Då slår tröttheten till (akut trötthet) och kan jag plötsligt sitta och nicka till, rent av somna några sekunder. Nu tror folk att jag är totalt intresserad av samtalet, rent av oförskämd som sitter och sover under detta spirituella samtal.

Jag kämpar mig tillbaka, men ingen ser mig. Till slut gör jag en sista kraftansträngning (som blir helt fel) då jag skriker och reser mig upp: ”Men håll käften så att en annan får säga nåt!” Jag hinner inte med. Men jag kvicknar till i vrede och kan fortsätta att säga nåt dumt – innan det vänder till tomhet  och skam. Jag känner inte igen mig själv.

I den familj jag umgås med uppe i Skellefteå, så har de börjat stanna upp samtalet lite då och då, och höra ifall jag har nåt att säga. Det har jag ofta – men har inte haft kraft och precision att tränga mig in i samtalet. Genom att göra på det sättet så kokar inte min hjärna, jag håller mig vaken och får inga utbrott.

Sen kan jag ju naturligtvis bli förbannad av andra orsaker, på ett normalt sätt; om någon exv säger nåt riktigt korkat, så kan jag agitera en rätt så lång stund. Men slow thinking är som sagt nåt annat – och är ett mardrömslikt tillstånd där man kan känna sig instängd och som leder till att man hamnar djupt nere i reptilhjärnan i tron att man är en grottman som måste slåss eller fly, då en sabeltandad tiger kastar sig mot en. I verkligheten är det en av polarna i bokcirkeln …