Mannen under balkongen

En bra och trevlig balkong är ett krav för oss bor i lägenheter. Då jag har flyttat 23 gånger under mitt liv, så har jag drygt 15 olika typer av balkonger att jämföra med. Den jag har fått här på Ostvägen är en av de större. Däremot tycks jag ha hamnat mitt mellan två bullerkusar. Ovanför är det tydligen ett par hantverkare som bankar på metallräcket och betonggolvet. De verkar vara i färd med att riva hela skiten. Mannen inunder lirar på hemmagjorda trummor.

Jo, han spelar trumma på grytlock och grytor, talar högt i telefon – med sig själv. Han måste vara ensam. ”Nämen tjenare Kjelle, behövde höra din röst. Hmm, hmm …” I det skedet somnar mannen och börjar snarka i si så där tio-femton minuter och fortsätter sen obekymrat samtalet. ”Jaså, du säger det, Kjelle. Kika förbi nån dag.” Min balkonggranne låssas prata i telefon. ”Kjelle, faan vad jag saknar dej. Kom förbi så kan vi sitta här och dricka varsin iskall bira.”

Jo, han verkar ha problem med drickandet. Rösten är sluddrig och mycket högljudd. Mellan sitt trummande och sina viktiga telefonsamtal, ropar han upp mot mig: ”Berra, visst är det du, Berra. Men svara då? Berra.” Ibland ropar han ett annat namn som jag glömt, men jag förmodar att en eller två av mannens polare en gång bott i min lägenhet.

I mitt förra boende på Backenvägen, kom det i maj för ett år sen och plockade ner husets samtliga balkongen. Ett snabbt upprustningsarbete skulle genomföras, lät hyresvärden meddelande. Högst 3 veckor. Tjena, tänkte jag som sett de coola hantverkarna, tre unga killar med bakåtvända kepsar med fejkade CV:n under armen. Sant. Först i slutet av september kom de solbrända unga egenföretagarna tillbaka med balkongerna. De var på gott humör, skrattade och skämtade. Kanske för att de hunnit med fyra andra balkongjobb innan man tyckte att vi på Backenvägen gott kunde vänta. Även hösten kunde vara fin. Deras brunbrända ansikten fick mig att ana att de till och med hunnit med en eller två veckors solsemester före utfört jobb.

Cirka 1984 blev det slut med tjejen och jag fick tag på en liten enrummare i närheten av  Skellefteå lasarett. Jag tackade ja utan att inspektera den. Den hade ju en fin balkong. Lägenheten var helt okej, så även balkongen som var rymlig och vänd mot solen. Men … den låg över innergården där en lackeringsfirma huserade. Giftiga ångor steg från deras lokaler och tycktes landa på min balkong. En halvtimme ute på den, ledde ovillkorligen till yrsel, huvudvärk och en billig fylla. Det gick inte ens låta dörren stå öppen. Där bodde jag tre månader, ungefär lika lång tid som uppsägningstiden.

På Korpralsvägen ute på Teg hade jag en fin och stor balkong. Problemet var grannens sätt att använda sin balkong.

När brännvinet tog slut och han snabbt skulle fylla på lagret av sinnesförändrande droger, försökte han ta en genväg genom att kliva över balkongräcket och vigt hopp ner ett par meter ner på asfalten. Så tänkte han i varje fall, den ständigt berusade gubben på si så där 70 år. Jag var säkert där och lyfte upp fyllbulten ett tiotal gånger. Två av dem ledde till ambulanstransport. Tror ni han tackade mig? Nix, han kände nog inte ens igen mig, för han hälsade inte ens.

Jo, en bra balkong kan bli ett befriande extrarum med fritt syre, i en lägenhet som känns varm och instängd. Nu ska jag ut och lyssna en kastrullspelande man och hantverkarna som slaktar balkongen ovanför.

Än lyser solen över Ersboda.