Prat om böcker

Så kom då äntligen sommarkvällen då jag återigen fick träffa polarna i läsecirkeln Bokpratarna. Nu när vi kunde sitta ute i den friska luften och på ett par meters mellanrum, kunde jag slappna av och glömde snart bort alla coronavirus. Vi är ett gäng äldre herrar som under fyra-fem år har träffats ca 4-6 gånger per år och diskuterat allehanda böcker, somliga bra, somliga mindre bra.

De flesta i gruppen känner varandra sedan många, långa år och har kommit att dela gamla minnen och värdegrund. Dock är vi ett gäng spridda karaktärer med olika infallsvinklar på livet. Vi är 60 +, flertalet har gått i förtida pension, och samtalsämnet brukar inledningsvis handla om våra sjukdomar. Vi är inte 20 år längre, inte ens 40. Vi håller på att bli ett gäng gammgöbba. I antalet svåra sjukdomar har jag kommit att bli en slags Guru. Men så är jag också Övre Norrlands sjukaste författare.

Våra olika karaktärsdrag leder ofta till en viss intellektuell spänst i våra diskussioner, våra val av böcker och naturligtvis i analyserna av dess innehåll. Ibland är vi helt överens. Vissa böcker sågas vid fotknölarna, vissa höjs till skyarna.

Jag har för närvarande ett stort behov av att bryta min isolering och påtvingade ensamhet – dock utan stoppa huvudet under armen och riskera att drabbas av Covid-19. Samtidigt måste jag ”roffa åt mig” 5-6 timmar per dag till mitt skrivande. Arbetspass som påbörjas vid 03-04-snåret och avslutat när andra kliver upp och äter frukost. Ett pussel som tar tid och energi – dessutom måste jag hinna ladda batterierna. Just den biten tar allt längre tid p.g.a. min Parkinson.

Från tidigare bokträffar.

 

Boken vi läst och analyserat är Johanna Elomaas biografi/roman/reportage ”Grottdykarna” om Mikko Paasis hjältedåd vid räddningen av tolv unga thailändska pojkar som höll på att dränkas i en grotta i Thailand. I den finns även en parallellhistoria om när Mikko i unga år råkade vådaskjuta en av sina bästa vänner. Upplagt för dramatik och spänning.

Men i detta fall menade vi alla att författaren misslyckats i berättarperspektivet, gestaltningen av karaktärerna och hade en avsaknad av inlevelse och dramatik. Hur kan man så kapitalt förstöra en sådan story? Det handlade trots allt om två kilometers dykning genom grottsystemet, enkel väg, där de ”fraktade” pojke efter pojke till räddningen – nersövda barn som räddades. Inte ens klaustrofobin får någon framträdande roll. Berättarperspektivet byts och bryts mellan nu och då vilket ger en ologisk tidsplan. Nä, det var synd på en sån fantastisk grundstory. Den får av mig + + Inte ett enda till.

En skrivandets dag. Har kommit fram till Esters tid som ”Prao” i Lycksele tingsrätt. Lördagen ska åtnjuta i solen med en picknickkorg tillsammans med den snälle och kloke Lars-Erik. På söndag bjuder jag min dotter Hanna på middag ute på balkongen. Sen börjar det dra ihop sig mot midsommar som jag ämnar fira, på nåt sätt, i Skellefteå hos Lena.

Lev väl go vänner!

/Kent

 

Etiketter: , , , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.