Bokblogg på G

Midsommarafton. En solig varm dag vid havet. Picknick. I går. Fortsatt soligt men inte lika kvävande varmt som dagen innan, som lär vara den varmaste midsommaraftonen på 50 år. Igår tog jag och Lena en promenad. 45 minuter stavgång längs en grusväg som ringlade sig fram genom den skira grönskan.

Har funderat att använda en särskild bloggdag till att uppmärksamma böcker. Ett allmänt tyckande och lovprisande av bra nya och gamla böcker, företrädesvis romaner. Jag börjar ha så pass många läsare på denna blogg, att det kan vara värt att använda delar av den till att skriva om bra litteratur.

Däremot kommer jag INTE att skriva om deckarträsket som slukar allt mer av det litterära landskapet. I bokhandlarna, de få som finns kvar, upptas 2/3 av hyllorna av krim/pusseldeckare/skräckisar/spänningsromaner som är snart allt vad folk orkar läsa. Det är böcker som man kan gå kurser för att lära sig den givna mall som ska användas så inte läsarna blir förvirrade då de präntat in turordningen i uppbyggnaden av en exv. polisroman. Författarnas största krux tycks vara ge kriminalinspektören (eller vem som nu jagar boven) den värsta och märkligast formen av psykiatriskt funktionshinder, rent av psykiska diagnos, så att denne hjälte i sin förvridna värld lättare kan tänka utanför boxen.

På 90-talet slukade jag s.k deckare men tröttnade på de återkommande mallarna: A. Ett lik hittas. B. Förundersökning. C. Kommissarien med ADHD klantar till det. D. Sen ser hen utanför boxen. E. Mördaren beskrivs som en galning som äter sina egna tånaglar och gömmer styckade lik i frysen. (Psykiskt sjuka beskrivs vara under ständig psykos, dygnet runt, 40 år i rad …)  F. Kommissarien eftersöker boven. G. Boven infångas efter en våldsam biljakt med lite pangpang. H. Kommissarien sitter ensam i skitig enrummare, skild, utstött. Han dricker litervis av en svindyr konjak vars namn inte går att uttala, äter skokräm på limpmackor och kör i en bil som håller på att falla i bitar.

Lite fördomsfullt om spänningsromaner. Men det finns bland denna typ av böcker som är litterära med skickligt gestaltade karaktärer och som inte följer A till H. modellen.

”Snön faller på cederträden” (David Guterson), ”En ovanligt torr sommar” (Peter Robinson), Jag är inte rädd (Ammaniti) och så förstås Elmore Leonards böcker som så ofta låter läsarna följa det hela ur bovarnas perspektiv (Stick, LaBrava, Glitz, Get shorty). Sen har vi ju klassikerna  ”Brott och straff” och Thérèse Raquin [1867], Émile Zolas debutbok.

Dagens tema? Kanske en promenad. Korrläsning av manus som jag började läsa 03.00. Två timmars sömn. Tröttsamt och farligt när hjärnan inte får vila. Gör min Parkinson sämre.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.