Skrivandets höga pris

Skrivandet har onekligen sitt pris. I går när jag printade ut de 416 sidorna av min kommande roman ”Älskade Ester”, kände jag hur kroppen värkte, hur usel balansen blivit och chockades av det bleka ansiktet som stirrade mot mig i spegeln. Har väl varit ute i solen ca 10 timmar de senaste månaderna. Svårt att förklara … Men man blir lätt besatt när man tränger in i en berättelse. Om man sedan återberättar en annan människas liv blir den människan till slut levande.

Mellan utgivningarna av ”Konungarnas Konung från Baklandet” och ”Vedtjuven” uppstod 6 års tystnad, En period då jag mest slogs med orden. Jag var övertygad att jag skrivit färdigt. Jag förlorade mitt språk. 2005 lämnade jag in mitt manus till Konungen. Förlaget jublade. Jag orkade inte bry mig, då jag kände mig ”döende”, dels efter urladdningen som krävdes att skriva en sådan berörande bok. Jag hade levt mig in handlingen så starkt att jag sedan höll på att dö. Men 2010 blev jag räddad. Men mitt språk var borta. Jag hade väl supit bort orden och förmågan att sätta samman dem till meningar.

När man läser Vedtjuven som släpptes 2012, kan man se en språklig förändring. Jag klamrar mig fast vid korta meningar. Där finns knappt en bisats. Jag började att skriva på romanen under min årslånga behandlingsperiod 2010-2011. Sen började att skriva dag som natt, samtidigt som jag jobbade heltid som sjuksköterska. Galet. Men jag blev som vanligt uppslukad av skrivandet och glädjen av kunna skapa igen. Vedtjuven kom att bli min roligaste och mest sålda roman som fortfarande ligger på tredje plats över sålda romaner i Västerbotten och Norrland. Den skrevs under en av mitt livs jobbigaste perioder.

Men i och med Vedtjuven fick jag återigen betala ett högt pris. Jag hade skrivit mig in i mani. Var en trasa. Jag blickade tillbaka: Efter romanen ”All världens lycka” (2003) och skrivandet av filmmanuset till denna bok, så rasade min kropp. Jag drabbades av en stressutlöst diabetes, hade ett blodtryck på 220/120 vill jag minnas. Jag drabbades av en djup depression och blev inlagd på psyket där jag fick diagnosen Bipolär. Efter ”Konungen” 2010 höll jag på att supa ihjäl mig och hamnade på psyket och sen på ett behandlingshem. Ja, sen kom buklandningen med ”Vedtjuven”.

Sen har det fortsatt. Vid utgivningen av min självbiografi ”Spring Kent, spring” fick jag 2015 en stroke veckan efter jag skickat slutkorrekturet till förlaget. I samband att min senaste bok ”Män som spelar schack” började bli klar 2018, så började jag att falla och slå mig, höll på att drunkna då jag ”glömt bort” hur man simmar. Månaderna före utgivningen fick jag diagnosen Parkinsons sjukdom.

Vad händer denna gång? Aktar mig för att prata högt om självuppfyllande profetior, men inom mig lever de sina liv. Förra veckans läkarbesök avslöjade att blodtrycket var åt fanders för högt, min diabetes galopperar, sover bara 2 timmar per natt. ”Det är dags att du börjar tänka på din kropp. Skrivandet må hålla din hjärna alert, men du blir inte gammal om du inte börjar sköta om din kropp. Snart får du en ny stroke”. Min läkare var gravallvarlig. Ord och inga visor. Med dessa livserfarenheter bävar jag inför vad som ska ske när Ester-romanen är klar.

Har läst om andra författare som drabbats av depressioner när de lämnat ifrån sig sina slutmanus. Då man inte längre kan påverka texten eller berättelsen. Någon skrev: Det är som att lämna ifrån sig sitt eget barn. Ligger nåt i det. Jo, det finns ett självuppoffrande i skrivandet då man tvingas blotta sin sårbarhet. I så dåligt skick som jag är i dagsläget har jag aldrig varit inför en kommande bokutgivning. Är det då så underligt att oron mal på inom mig.

Skrivandets besatt har en annan tråkig baksida. Jag vårdar inte kontakten med mina vänner. ”Glömmer” bort dem. Hör inte av mig till dem – och de i sin tur vet att jag är svåråtkomlig då jag låst dörrarna och skriver dygnet runt. De vill inte störa mig. Samtidigt som jag mellan skrivarpassen sitter och känner mig rysligt ensam och längtar efter polarna. Att vara författare torde vara ett världens mest ensamma yrken. En annan negativ inverkan på vården av mina vänskaper är ju denna förbannade corona och Covid-19 som försatt mig i karantän i dryga två månader. Det har varit upplagt för att leva livet som en troglodyt.

I morgon är jag i varje fall bjuden ut  på en picknick med Lena och hennes ungar. Märker ju att det är sommar därute.

I dag ska jag städa, bära ut sopor. Ingen Ester. Måste tvinga mig ut. Lämna grottan. Men än hur positivt jag försöker tänka mal oron på i bakskallen. ”Minns vad som hänt tidigare, din författarjävel!”

Läs mer om mina böcker: Länk till min webb

Beställ mina böcker: Länk till Adlibris