Mardrömmarnas tid

Lite om Parkinsondrömmar

Jag har under hela mitt liv haft svårt för att somna. Tror att det hela började med att jag kände mig otrygg som barn. Jag hade dessutom som ADHD-barn svårt att varva ner. Det kunde ta timmar innan kroppen blev tung och skön. Kunde som barn icke sova i totalt mörker. Har fortfarande svårt med mörkret. Förmodligen på grund av en känsla av kontrollförlust. Utan ljus är man helt utelämnad till de bilder som strömmar fram. Men med lite ljus i rummet kan man alltid återvända till verkligheten.

Har alltid drömt intensivt och övervägande har jag tyckt mig drömt flest mardrömmar, men det beror säkert på att mardrömmarna stannar kvar längre i minnet. Om man ska ge sig på att tyda sina drömmar, så är det ju de som skrämt en näst intill vanvett man vill förstå. Under en period i livet skrev jag upp mina drömmar direkt jag vaknade, eftersom många av den snabbt bleknar och gömmer sig i glömskan. Men att tyda drömmar bokstavligt är hopplöst, det handlar mer om att försöka koppla samman symboliken med de känslor man känt. Nutida händelser kopplas ihop med tidigare erfarenheter och även sådant som hänt i det förflutna, dagens händelser bearbetas i drömmarna, nonsens går armkrok med allvar.

Varje förbaskad natt ska vi kliva ner i drömmarnas värld. Vi kan inte välja bort drömmarna.  Där kan man bli fast i nåt som känns som en evighet, när man i själva verket drömt några minuter. Jag har i många års tid tvingats ta olika sorters av insomningsmediciner, annars finns risken att jag ligger vaken precis hela natten. Sedan måste jag ta nån typ av mediciner som räcker längre än de två timmarna som insomningstabletter håller i sig.

Inte nog med att jag hela livet sovit illa, mycket på grund av min ADHD, i snitt 5–6 timmar som barn och vuxen, så skadade en stroke i lillhjärnan 2015 mitt sömncentra. På detta så kommer de mardrömmar som sjukdomen Parkinson framkallar. Ni kan kanske förstå att jag har problem med min sömn och mina drömmar. Numera är jag glad med 4 timmars sammanhängande sömn. Vanligtvis sover jag två, är vaken re-fyra, och sover sen en timme fram till klockan 06.00, pip.

I natt har jag drömt några riktiga Parkinson-drömmar. Drömmar då kroppen inte går att röra, då jag sitter fast. Jag straffas. Jag kan inte försvara mig då talet försvunnit. Jag lämnas, överges. Vaknar inne i drömmen vilket gör drömmen än verkligare. En sån dröm går lätt att knyta samman med nutiden och att jag fruktar att det som sker i drömmen en dag ska bli verklighet. Minns hur farsan klagade över sina mardrömmar. Ja, även han drabbades av Parkinson. Det var smått otroliga mardrömmar han beskrev. Våldsamma. Skrämmande. Nu har jag hunnit i fatt min far. I varje fall vad gäller hemska drömmar.

I en Parkinsondröm (när man har Parkinson) så ”lever man ut” de drömmar som förekommer i REM-sömnen. Man skriker, slåss, kämpar för sitt liv och allt är oerhört verkligt. Hörde på en föreläsning att det är så vanligt vid Parkinson att man i framtiden skulle ställa diagnos genom att studera REM-sömnen djupare. Intessant.

Min självbiografi (2016)

När jag till slut vaknade på riktigt vid 04.00 tiden klev jag upp och drack kaffe, för att vakna ordentligt. Fy tusan. Nej natten och dessa förbannade drömmande är inte min bästa tid på dygnet.

Samtidigt måste jag sova. Sömnbrist är farligt. Det är en stressituation som ökar blodtrycket, pulsen och påverkar blodkärlen och hjärtat.

Nåväl nu är det äntligen dag. En grå dag. Då kan jag lugnt sitta inne och läsa mitt romankorrektur.