DEL 2. Vårt vidriga arv

Kannibaler äter dig

DEL 2. Rasism och rashygien.

1800-talet är de stora koloniala imperiernas tidevarv. Slaveriet i dess meningen att skeppad över miljontals svarta till Amerika, övergick till att utsuga de svartas länder på tillgångar, inte minst gummi. Eftersom ”negern icke är en menniska på samma sätt som vi.” De vita står för ljuset, de svarta för det bottenlösa mörkret. Nu skulle de okunniga svarta skolas till bättre människor. Afrika översvämmades av godhjärtade missionärer som skulle sprida Guds ord. De förtappade, primitiva själarna ska en gång för alla erövras. Missionärerna reser längs Kongofloden men de går i kolonisatörernas fotspår som bedriver rovdrift på naturtillgångarna. Men de ser sina skilda uppgifter på likartat sätt: Den vite måste vara hård mot negern. Annars kan de bokstafligen steka och äta upp dig!

Missionär 1882

I de svenska folkskolorna dyker det upp läromedel som är starkt präglade av det koloniala synsättet.  Barnen får lära sig att de svarta i Afrika är underlägsna varelser, de är vilda och bråksjuka . I läroboken från 1900 ”Skolgeografi i två kurser” av E. Carlsson beskrivs ”Negerrasen” med platta pannor, breda näsor, stora käkar Buschmännen beskrivs som de sannolikt osnyggaste bland alla menneskor. Boerna, de vita nybyggarna beskrivs däremot ett ”friskt och härdigt släkte”. 

I ”Lärobok i geografi för folkskolan” stod att läsa för vetgiriga svenska elever: ”Negern äro i mycket ett stort barn […] … ”Af naturen äro de opålitliga samt kan råka i vrede och blifva grymma och blodtörstiga.” 

I början av 1900-talet börjar afrikanen komma på modet och bli en attraktion att visa upp på den europeiska arenan. Under 1920-talet når detta sin pik. Primitivismen syns inom konsten, musiken och blir även en revolt mot krig och viktoriansk moral.

Nu börjar de svarta få andra epitet då ”forskare” fört i bevis att vi ärver egenskaper, särskilt de svarta, som att  ”negrerna har rytmen i blodet” och många författare och poeter som reser in i det mörkaste av Afrika och (kanske för att finna den Ädle vilden?) beskriver de svartas särskilda, ärvda egenskaper: De svarta arbetar inte med samma energi som de vita arbetarna, som av en annan författare beskrivs som hjulbenta och förtorkade … med hopplös avund i blicken.

 

 

 

Från några annonser/notiser i tidningarna:

  • 1900: Betalande publik i Gävle kan beskåda en livs levande människoätare från Queensland.
  • 1914: Gefleposten: ”På Barnens dag i Göteborg kan man se en lång, vitklädd neger steppa.”
  • 1930: Tatuerade negrer visas på Stockholmsutställningen.
  • 1931: … senegaleser i traditionella dräkter dansar och spelar.

När de amerikanska jazzmusikerna kom på besök, skrivs det minimalt om deras musik och skicklighet som musiker: ”En myckenhet av människor hade mött vid Centralstationen för att titta på svartingarna.” (Arbetet 1926). Det finns en underton om att folk går och ser på negrerna – ungefär som när man går till djurparken och tittar exotiska djur. Det uppstår även en starkt kritik mot jazzmusiken i sig. I stridsskriften ”Jazzen anfaller” (1946) skriven av en dåtida nazist som påstod att: ”Jazzen har skapats av berusade negrer i bordellmiljö!” Även frikyrkorna hakar på och påstår att många kvinnor hamnat på bordell efter att ha dansat till jazzmusiken. Andra menar att den moderna jazzen vill ”blotta djuret i människan”.

Så nu är vi där igen, det rasistiska illa underbyggda tyckandet om de svarta människorna. Och så har det fortsatt. Fördomar som vuxit fram ur okunskap och rädsla. Genom att backa bandet finner vi detta fallet; Att intet nytt finns  under solen, är ett träffade uttryck för att beskriva hur illa de svarta behandlats genom tiderna och att inte tycks finna nån ände på stolligheterna. Då, i början av 1900-talet och framåt, så kokas fördomarna i rashygienens smutsiga vatten.

1925 menade svenska musiker att det fick vara slut  på denna onödiga ”Negerimport!” Saken var den att de färgade musikern var populärare än de svenska banden och även skickligare musiker. Kampanjen drevs under parollen: Sverige åt svenskarna!” Det morrades även hos de som utövade folkmusik och inom den klassiska musiken. I stort så kopplades de amerikanska jazzmusikerna ihop med Afrikas svarta djungler och djur: Jazzen kallades för djungelmuller. Andra fulord var ”Apkultur” och ”Apkonster”.

Louis Armstrong

När Louis Armstrong kom på Sverigebesök 1933 så drämde DN till med att jämföra Armstrong med en ”berusad gorilla”. I texten skrevs att Armstrong [ …] ”svettig och dreglande skuttade omkring och utstötte sina illaluktande vrål.” Jag vill inte tro att det är sant, men så skrevs det. Aftonbladet skrev: Det positiva med konserten var att ”den gjorde slut på den gamla tvisten huruvida aporna har ett språk.” Detta skrevs 1933 …

Under tidigt 1920-tal ropades det i Sverige efter en rashygienisk lagstiftning. Riksdagen såg till att Statens Institut För Rasbiologi (SIFR) inrättades 1922 i Uppsala.  Sverige hade en färdig rashygienisk apparat. Intressant, sa Hitler, som hade för avsikt att utrota alla som var ”annorlunda”. Det var vid den tid i vårt lands historia som Folkhemmet skulle byggas – men utan alla de som var eljest?! Mellan 1934 och 1941 antogs flera lagar i Sverige som tillät sterilisering av personer med oönskade arvsanlag och kroppsliga lyte och svåra sjukdomar. De flesta som steriliserades var kvinnor med låg utbildning ur arbetarklassen. Saknades en far eller om barnen var eljest på nåt sätt, nog fan dök de klåfingriga myndigheterna upp och visade skalpellen. Riktigt illa ut råkade samerna, zigenarna, tattarna som utsattes för en omfattande sterilisering.

Åter till skolböckerna, där fördomarna och rasismen fick fortsätta att frodas. Det verkade inte finnas nån inom den tidens skolväsen som reagerade över dumheterna som skrevs – förmodligen för att den tidens skolinspektörer själva höll med om det som skrevs.

1954. Geografi för gymnasiet: ”I begåvning, särskilt andlig förmåga, är den negroida rasen den vita och gula underlägsen. […] ”…den negroida rasgruppen hör till de lägst stående folken på jorden.” […] …”afrikanerna äro som barn hela livet.” 

Idag: En vit polis i USA kväver, inför en kamera en färgad man. En annan färgad, en obeväpnad man skjuts ett flertal gånger i ryggen – medan hans barn ser på. Upplopp, ilska mot den rasism som än idag är levande. Här i Sverige har vi en livlig Vit Makt-rörelse som tror att pågår ett raskrig. I deras skrifter finns kopplingar till 1800-talets synsätt på färgade.

Här hittar du DEL 1 Linné och monstren.

Texten bygger mina efterforskningar (2019-2020) jag gjorde i samband med skrivandet av min roman ”Älskade Ester”. Två av de tiotal böcker jag läst kan rekommendera:  ”Det ohyggliga arvet” av Christian Catmeris och ”Utrota varenda” av Sven Lindkvist. Jag har läst otaliga tidningsklipp, artiklar på nätet, gamla skolböcker, intervjuat historiker.

© Kent Lundholm, författare, frilansjournalist, debattör, föreläsare

 

 

 

Etiketter: , , , , , ,

En kommentar

  1. Pingback: DEL 1. Linné och monstren | Kent Lundholm

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.