Sjukast i Norr?

Sjukast i norr?

En rapport från en multisjuk man; som tilldelats utmärkelsen ”Öfvre Norrlands sjukaste författare” med motiveringen: ”Lundholm har med sitt plikttrogna stillasittande och eviga tröstätande fått den kroppsliga rondör och mysmage som sjuka författare av hävd skall uppvisa. Förutom några enorma sittsår, har Lundholm genom sin obotliga Parkinson anlagt ett stelt och otydbart minspel som förvirrar publiken. Emedan Lundholm drar sitt allra bästa skämt har det vid flera tillfällen lett till att några ur publiken börjat gråta. Kontrollförlusten har gjort att vår sjuke författare stått där och ilsket tokstirrat i tron att han skrattat och sett glad ut. Vi önskar honom lycka till i sitt värv och hoppas att han kan skriva fler böcker, trots lamhet i armar och ben. Annars lär författare till Pekböcker tjäna mer än romanförfattare. Med denna utmärkelse hoppas vi att han samlar mod inför den dagen då sjukdomen förvandlar honom till en stenstod vilket gör honom lika talför som en runsten och lika rolig som en lagårdsdörr. Än en gång grattis! Önskar ”Författarkommittén för det sjukliga skrivandet”. Förutom diplom och medalj tilldelas Lundholm en årskonsumtion av den kaloririka tuggbiten Japp.”

Fånigt skrivet, men avledande. Ni får ursäkta mig att jag raljerar över nåt som inte alls är roligt. Jo, lite roligt är det nog … Skrivandet har en lugnande effekt på mig. Blodsockret som legat stabilt och lågt i den månad som gått sedan att dr Kalle satte in mig på nya diabetesmediciner, vilket lett till att jag kunnat sluta med insulinet, vilket är en förutsättning för att jag ska kunna gå ner i vikt och därmed minska risken för stroke eller hjärtinfarkt. Så i morse när jag av nån anledning låg högt i blodsocker, tog jag en mindre dos insulin. Efter en timmes städande, med svetten lackade, började jag se dubbelt och känna av yrsel, hög puls, stickningar i läpparna och en djup dödsångest. Som multisjuk måste jag själv snabbt lista ut var symtomen kommer ifrån.

En panikattack? De slår till som en blixt från klar himmel, men några såna har jag inte haft på 5-6 år. En ny stroke? Den som började med en ett gungande golv under fötterna och sedan en störtdykning med huvudet ner i parketten eller så har blodsockret dalat … Fast det kan även bero på lågt blodtryck som brukar drabba oss med Parkinson. Men vad är vad? Steg ett: kolla blodsockret. Första sticket: under mätvärdet vilket ska ligga på 2,0, alltså jag befann mig minuterna före en hypoglykemi – som i och för sig inte behöver vara farlig … om man inte har tagit blodtryckssänkande medicin. Vilket jag står på, är ordinerad att ta. Då kan jag snabbt bli medvetslös.

Händerna skakar, får inte in den förbannade testremsan. Nu står det still i tankevärlden. Allt går långsamt. Hjärnan saknar socker för att fungera. Stress, oro och ångest förvärrar min Parkinson så att jag skakar mer och tappar ner testremsorna på golvet. Hade detta hänt i sömnen nu under eftermiddagen eller nattetid hade jag förmodligen dött eller vaknat till liv med hjärnskador. Socker, socker … Glömt att köpa druvsocker. Äter upp en halv burk sockrad aprikosmarmelad, ett äpple, dricker vatten i mängder och hittar lite O´boy och en skvätt mjölk. Efter en kvart är blodsockret uppe på 7-8, men jag svettas fortfarande och hjärtat hamrar på. Rädsla?

Tryckte på larmet jag bär på höger handled, efter en kvart störtar två yngre, skäggiga och trevliga män från kommunens hjälppatrull in lägenheten. Jag ligger och lyssnar på Genesis för att finna lugn.

Så kan livet se ut för en multisjuk författare. Att tvingas leva i dödens gränsland, dag som natt. Och denna ständiga väntan. Högt blodsocker sabbar blodkärlen som leder till stroke eller hjärtinfarkt. Jag är fan författare, nog kan jag snabbt fantisera fram värsta tänkbara scenario. Jag känner mig bara så förbannat ensam. ”Tryck på larmet om du blir sämre”, sa killarna från larmpatrullen.

 Ni som följer mig har sett mig tjata och skriva om det faktum att min kropp reagerar starkt när jag är klar med ett skrivprojekt och måste lämna ifrån mig mitt manus, mitt barn. 2003 efter ”All världens lycka” drabbades jag av en stressutlöst diabetes som höll på att sabba njurarna. 2006 då jag var klar med den psykiskt tunga romanen ”Konungarnas konung” jagades jag dag som natt av Maran och började toksupa till några kloka personer låste in mig på psyket. 2012 så blev jag maniskt efter att jobbat dagtid som sjuksyrra, samtidigt som jag nattetid skrev på romanen ”Vedtjuven”. Då drabbades jag först av svåra smärtor i benen och kunde plötsligt inte ta mig upp på cykeln. Slutade sova. Efter tre sömnlösa nätter gick jag till jobbet och somnade på expeditionen. Fick sparken då de trodde jag knaprat piller. Jag sa inget. Var trött på det där jävla stället där alla pratade bakom ryggen på varandra. 2015 i augusti drabbades jag av en stroke i lillhjärnan tre dagar efter jag skickat manuset till förlaget. I sluttampen av förra årets ”Män som spelar schack” så skakade jag så jävligt av min Parkinson att jag bara kunde skriva med höger pekfinger. Och nu, tre dagar efter jag lämnat ifrån mig Ester-manuset så börjar det jävlas igen.

Göran Tunström

Kanske kan det röra sig om en självuppfyllande profetia? Vem vet? Göran Tunström en av våra största författare någonsin (Juloriatoriet, Tjuven) skrev i en sina tidiga böcker att en son inte kan bli äldre än sin far. Han fick tydligen för sig det. Men när Tunström var nåt år över de femtio, i den ålder då hans far dött, så föll Tunström ihop på golvet, slagen av en stor hjärtinfart. Samma dag, samma ålder som sin far … Men nu levde Tunström några år till som tur var. Men inte många.

Nu mår jag lite bättre. Får kolla blodsockret noga ikväll. Det har börjat falla snabbt, från 25 till 19. Att skriva är en fantastiskt bra ”medicin”. Men direkt jag slutar skriva  faller jag i bitar. Det är nog därför jag de senaste dagarna massproducerat bloggar …