Leva i sina fantasier

”De döda dör aldrig helt. De sover i trötta hjärtans och idoga hjärnors mörkaste celler – för att i sällsynta ögonblick väckas bara av en röst, som påminner dem om deras förflutna”, skrev Lecadio Hearn i början av 1900-talet. Hur många författare har inte skrivit under på denna devis? För vad skulle vi ta oss till om vi inte hade de döda? Vi kan avbilda dem – klä dem i kött och blod. Men sedan kommer nästa steg. Kan vi verkligen beskriva deras lidande? För det första krävs att vi har en förmåga att känna medlidande och att vi dagligen tränat på vår empatiska förmåga. Inlevelse i en annan människa kräver daglig träning, ungefär på samma sätt som maratonlöparen måste träna var dag för att orka med de 4,2 milen.

Vi kan skriva om lidandet på dess yta, dess omständigheter, och om de som plågas. Faktum kvarstår: en annan människas lidande är nog det allra svåraste att klä i ord. Detta trots att vi hela livet tränat på vår empati och länge levt bland goda tankar. Nog kan man skriva om lidandet, men i slutänden blir det upp till läsaren, att tolka smärtan mellan raderna. Kanske blir beskrivningen av lidandet är när man som författare ”förstår” men inte alltför mycket, levt sig in i lidandet – risken finns att man som skriftställare uppslukas.

Men hur är det med författarens eget lidande då? Ja, att leva i sina fantasier har sina avigsidor. När folk ser fotsulorna på en när man ligger i soffan, drar de snabbt slutsatsen att där ligger en slöfock. Fast i själva verket är det en som jobbar på högvarv. Man ligger där som en hösäck och kämpar med försöka sig på hur en människa led för hundra år sen. Sådant beteende är icke lätt att beskriva. Fantasin och självuppfyllande profetior ligger kusligt nära varandra. Detta har sina risker. Man involverar sig själv i historierna, och fantasierna gräver sig in i det egna Jaget; in ens kropp.

Kanske är det mentala skrivandet snuddande nära psykosens förvirrande landskap, där dröm och verklighet går hand i hand. Samtidigt, skulle inga romaner bli skrivna, utan detta balanserande på slak lina över avgrunden. Man måste ta risken. Trots att man en dag blir knackad på axeln av någon av sina romanfigurer.

”Så länge de har fel bild av dig, har de spelat bort varje möjlighet att skada ditt liv.” Bruno K. Öijer