Covid-19 inne på NUS

Sovit dåligt. Klev upp vid 04-tiden. Vet inte exakt vad som skapar oron? Är det stormen som får rutorna att skaka, eller magknipet, eller är det beskedet från neurologrehabiliteringen som skapar oro. Förmodligen en kombination. I går ringde en kvinna som med stressad röst meddelade att rehabiliteringen är stängd den kommande veckan. En ur personalen har testats positiv för Covid-19. Eftersom inkubationstiden kan vara upp till två veckor (5 dagar är vanligast), så har jag förmodligen suttit i hens rum och pratat om min Parkinson och om framtiden. Jag fick genast snuva och blev sträv i halsen. Ren inbillning eftersom det släppte under kvällen.

Det kan bli en gigantisk smittspårning. Patienterna och personalen på rehab är väl hanterbara med cirka tio patienter och lika många i personalen. Hela patientgruppen är högrisk personer som lider av sjukdomar som stroke, MS, Parkinson och andra neurologiska sjukdomar.  Vi tillhör gruppen som knappast överlever många dagar i en respirator, bland annat på grund av nedsatt lungkapacitet. Det är klart att jag blir rädd. I dag börjar 4 dygnet sedan jag senast var på rehabiliteringen – i morgon det 5 dygnet.

Om de kan spåra Covid-19 till de tre våningarna ovanför neurologrehabiliteringen så finner de patientgrupper som till stora delar är högriskpatienter: Strokeavdelningen och två geriatriska avdelningar. Då får de väl bomma igen hela byggnaden. De som blir instängda lever farligt.

Hittade den här bilden från november 2019 då jag och Lena åkte till Kont som ligger vid havet. Ett år …Då hasade jag mig långsamt fram med hjälp av en rollator och var rejält krokig och sned. Hade jag inte haft min Esterroman att jobba med hade jag blivit galen av oro. Men efter ändringar i medicinerna och lite träning behöver jag numera inte ens käppen jag köpte för 300 spänn. En paus i sjukdomsförloppet. Den obotliga sjukdomen fortskrider i det tysta och dödar i en rasande fart de nervceller som producerar dopamin – som behövs för att styra musklerna, hålla balansen, som får en att kunna uppleva njutning. Men jag försöker vara glad över förbättringarna. Dock är jag lika förstoppad nu som då och fortsatt rysligt trögtänkt.

Förra veckan träffade jag en ung psykolog. Hon ställde en allvarlig fråga: ”Kent, vad önskar du dig mest i livet just nu?” Fasen att man får en sån intressant existentiell fråga, samtidigt som jag led av svåra magplågor. Jag svettades ymnigt och led stoiskt av århundradets förstoppning! Cement i tarmarna (ett mycket vanligt symtom vid Parkinson då tarmrörelserna tappar farten). Jag tänkte efter.

”Tja, jag önskar mig ett stort glas plommondryck och en lagom hög toalettstol”, svarade jag tålmodigt i mitt lidande. Hon log osäkert i tron att jag drev med henne. Men en gravt förstoppad man i min ålder skojar absolut inte om sådana plågsamma, dödliga tillstånd. ”Plommondryck”, upprepade hon och skrev en lång anteckning. Kanske nåt om min ödmjukhet: Jag kunde ju ha sagt evigt liv. I varje fall om detta hade varit en skröna …