Friden i ett koöga

Sista kon i Bäckmyran.

Förr i tin, när jag var barn, så hade vi ett par, tre kor i lagårn. Ofta hette de Rosa eller Snövit. De hade säkert andra namn, men de har jag glömt. De stod tålmodigt i sina bås hela hösten, vintern och våren, och idisslade torrt gräs och fick emellanåt en hink kraftfoder. De åt och sket. Deras uppdrag här på jorden var att skita och att producera mjölk.

Jag lärde mig aldrig att mjölka eftersom jag enligt mor slet och drog för hårt i spenarna. Det kom möjligtvis några droppar. Mjölken slogs i mjölkhämtarna och skickades med Ebbes buss till mejeriet i Lycksele.

Tycker mig minnas att våra hämtare bar numret 1812? Från korna i Bäckmyran blev det sedan grädde, smör och mjölk i pappförpackningar. En gång i tiden såldes mjölken i trekantiga förpackningar.

Jag hade för vana att klättra ner i kätten red på grisarna. Hos grisarna hände det mer, där var liv och rörelse – ständigt grymtande och nöffande när de hälsade en välkommen.

Korna stod där som stenstoder och malde sönder höet – och sket. Enorma mängder som damp ner i rännan bakom dem och skvätte upp efter väggen.

Pappa och mamma skottade ut den stinkande skiten på den inre dynkasan där den fick ligga till sig innan den skulle spridas ut över lägdorna som gödsel.

Fram på vårkanten började korna att råma lidelsefullt. Det  var dags för det årliga kosläppet. En syn för gudar! De hoppade, skuttade, slog ut med bakklövarna i tomma luften och råmade av pur glädje. Vid dåligt väder fick de stå i den fallfärdiga sommarlagårn. Under tiden korna var ute, skurade mor lagårn. Golv, väggar och tak attackerades med såpvatten och väggarna blev kritvita efter att mor målat dem med något slags kitt. Där var lika rent och snyggt som inne i vardagsrummet. Men det tog korna bara någon vecka att skita ner den städade lagårn.

Pappas stora uppgift med arbetet med kräka däri fähuset, var att sommartid sätta upp elstängslet så att korna inte skulle springa till skogs. Minns en liten ko som ständigt tog sig under eller över den strömförande tråden och sedan satte i väg i en hiskelig fart längs grusvägen och sedan försvann in i skogen. Far fick ibland söka kon till långt ut på kvällen. Medan mor skötte om att mjölka och utfodra korna och grisarna, så var det pappas uppgift att vara med när grisarna skulle slaktas och att se till att korna kom in den stora lastbilen från slakteriet.

Slåttern, slåttanna. Varma julidagar då årets skörd skulle in i lagårn – som korna idisslade under kalla, trista vinterdagar.

Som liten pojke så identifierade jag mig med djuren och blev särskilt grisarnas förtrogne vän. När de skrikande drogs ut till ladugårdens baksida där slaktaren stod och väntade med sina blanka, ny vässade knivar och yxor, så sprang jag till skogs och gömde mig.

När jag blev äldre, si så där 8-9 år så tvingades jag att delta i slakten. Min huvudsakliga uppgift var att se till att hinken med ångande, mörkt grisblod kom in till köket där mor väntade. Hon gjorde blodkorv och blodpalt. Mat som jag vägrade äta och gör så än i dag 62 år gammal.

Bäckmyran

Detta utspelade sig på 60-talet. En helt annan tid, en epok då småbrukarnas ladugårdar tömdes på djur. Muandet, råmandet, gnäggandet och grymtandet var ljud som dog ut och försvann. Precis som korna, grisarna och fåren.

Ladugården i mitt barndomshem i Bäckmyran står fortfarande kvar, men används numera mest som ett förråd.

När man kliar en ko i pannan kan man se friden i hennes ögon. Ett fridfullt koöga är vackert och lugnande.