Julfirande 2020

Det lackar mot jul vilket föranlett mig att städa min tvårummare på Ostvägen i Umeå. Får ju främmande över julhelgen. Tur att jag har Lena, annars hade jag fått fira julen ensam här på andra våningen. Riktigt trist är att det är första gången inte kunna fira julen tillsammans med min dotter. Smittrisken är för stor då hon arbetar i butik och sambon även träffar många i sitt jobb. De har inte möjligt att sitta i karantän innan en eventuell träff.

Jag och min dotter

Visserligen har jag många gånger firat denna gemenskapens högtid helt allena. Antingen för att jag jobbat som sjuksyrra eller inte varit i psykisk balans för att trängas med för mycket folk och skrikande ungar som spridit ut en par kubikmeter julklappspapper i huset, som motsvarar ett mindre kalhygge. Jag har hela livet att inte orka hänga med i samtalen ifall det är för många kring matbordet (eller i klassrummet). Tidigare var det min ADHD som gjorde att jag tappade fokus och började tänka på annat, vilket kom mig att uppfattas som sur och tvär. Nu har denna oförmåga, att inte hänga med i samtalen, förstärkts av min Parkinson. Detta slow thinking gör att jag inte har en chans att hinna med i samtal som förs med fler än tre personer. Så jag undviker numera större sällskap, inte bara pga av pandemin, utan lika ofta för det utanförskap jag känner när jag jag hamnar utanför samtalet.

Ester i helgens VK

I helgen publicerar VK två kapitel ur min kommande roman ”Älskade Ester”, vilket är en ynnest att få så mycket utrymme i Norrlands största tidning, som inte ens ansåg sig behöva recensera min förra roman ”Män som spelar schack”  Detta efter att tidigare fått alla mina romaner omskrivna i den tidningen. Likadant var det med Norran. Jag tycker nog att en lokalpressens kulturella uppgifter är att följa de författarskap som finns inom tidningens spridningsområde, men istället så finns där en fåfäng tävlan mot storstadstidningarnas. Det leder till att bara kändisar blir recenserade. Jag har ju själv varit kulturredaktör på Folkbladet och då var tidningens ambitioner att i första hand skriva om kulturen på det lokala planet.

Min empatiske förläggare Göran Lundin.

Min förläggare är orolig över min ohälsa, då jag tillbringar minst åtta timar vid datorn för att arbeta med Ester-romanen. Att det blir så många timmar beror på min Parkinson dragit ner tempot i skrivandet, både mekaniskt med fingrar som inte lyder, och att trögheten i mitt tänkande och dålig fokuseringsförmåga leder många småfel och att jag ofta hamnar i märkliga stickspår, som tvingar mig att skriva om och skriva om. Men sittandet leder till sämre balans, sämre gångstil, mera värk och svullna fötterna (får knappt på mig mina nya kängor). Planen har från förlagets sida varit utgivning under vår-vintern och då brukar publiceringen ske i februari-mars, men jag tror mer på april-maj. På grund av min tröghet – och omfånget som närmar sig 500 sidor. Men jag är tacksam att få tillhöra ett litet förlag där det finns plats för empati och medlidande. Inte bara ekonomiska spekulationer som kan leda till att unga författare som fått ge ut en eller två romaner på dessa Drakar, sparkas ut för att de säljer för dåligt. De flesta författare säljer dåligt de första tio åren, om man nu inte skriver en bestseller.

Om vi inte hörs innan julen:

God Jul på er
alla vänner och bloggläsare.

Tomtefar