Minnets pussel

Coronan – pesten 2020.

Ett nytt år – 2021. Åren blir allt större tal, allt svårbegripligare. Brukar försöka skriva krönikor om det gångna året med tjusiga formuleringar och allvarliga analyser av världsläget, men hela fjolåret ligger i dis. Kortfattat kan jag väl säga om året 2020: Ett riktigt skitår! När jag försökte börja på denna blogg för tre dar sen, så var det tomt i skallen. Ett ord blinkar nu: Corona, Corona … som fick mig att sitta inomhus april-maj. Efter att ha lurat mig själv i juli-augusti att det hade vänt, att det inte skulle bli några fler perioder av isolering och plågsam ensamhet, men i november kom ”andra vågen” och nu talar man om en tredje våg.

Nyinflyttad på Ersboda.

Flyttade sista mars från Backenvägen 9 (efter 14 år) på Grisbacka till Ostvägen på Ersboda. Fan, nu minns jag. Jag satt ju isolerad oktober-december 2019 och januari 2020, då benen inte bar och jag inte kunde ta mig nerför trappen. Dottern handlade mat åt mig. Jag jagade en lägenhet med hiss eller på bottenplanet, men hade inte ork att försöka byta till mig en lägenhet. Särskilt då jag inte tog mig nerför trappan och sen åka och kika på de bytesobjekt som dök upp. Kontaktade kommunen, fick först ingen hjälp – till dess Guran klev in i leken. Lösningen var att göra mig till ett ”socialfall” och få en ”nödlägenhet” med hiss. Så jag hyr en lägenhet av socialförvaltningen, som ägs av Bostaden. Har alltså som ”socialfall” inget förstahandskontrakt – men jag kan få det i april, efter ett år, om jag har skött mig, betalat hyran i tid, inte gjort hål i parketten, rivit ner tapeterna …

Man kan bli knäpp av isolering.

2020. Tre polacker flyttade åt mig för 5000 kronor. De tryckte in alla min prylar, ”mitt liv” i en lastbil och lade prylarna i fel rum, då ingen förstod svenska. Knäppt minne. Gav bort 1100 böcker – mitt livs stora sorg.

Inga föreläsningar, inga pengar. Coronaeffekt.

Läkarna började fatta hur multisjuk jag var och att borde behandlas som en ”helhet” och det blev en jäkla fart på flera av dem – men sen försvann de. Hopplöst fall? Jag lär ändå snart dö. De som sover mindre än 6 timmar per natt (jag sover 4) förkortar i snitt livet med 20-30 år. Min diabetes förkortar mitt liv med 20 år, min bipolära sjukdom 20 år, isoleringen 10 år (lika farligt att tvingas till ensamhet som att röka 15 cigg per dag), stroken jag hade ökar risken för fler, låt säg 10 år. Jag borde ha dött för 80-90 år sen … Ser inte bra ut.

Blev stark av rehabilitering.

Mådde prima av att få komma till neurologirehabiliteringen och tokträna i 4 veckor, de två sista kunde jag inte fortsätta då personalen blivit smittade och fått covid-19. Mådde bra i tre veckor, sen fick jag ett skov i min Parkinson och drabbades av en jävligt plågsam smärta som flyttade runt i kroppen.

CNN. Vädergubbar rapporterar från valet. Trump förlorade!

Julen nyår och trettondagen har firats tillsammans med rara Lena. Just nu i Skellefteå, men vi åker till Umeå på tisdag.

Älskade Ester, min hjältinna, räddade mig.

Det som håller mig vid liv är skrivandet på Ester-romanen. Just nu är jag inne på en rejäl omskrivning. Rättar stavfel, tog bort den viktigaste bifiguren, fick ändra berättarperspektiv. Mycket sittande. Svullna fötter. Men det blir en bra roman. Förlaget vill ge ut den redan i vår, så det hastar. Förläggaren säger att jag bara får skriva två tim på förmiddagen och två timmar på em. Men då blir ju inte romanen klar förrän om ett par år. Skriver, tänker så mycket långsammare pga av min Parkinson. Så åttatimmarspassen blir som tå timmar för fen år sen.

Varning – spela inte IQ-spel med denna kvinna.

Leve vaccinet!

Lev väl! Glöm inte: ”Vi måste glömma för att kunna minnas.” (Slas)