Modet att vara sårbar

Städade under gårdagen undan efter Ester. Jag har läst tusentals sidor under skrivandet.

Mängder med fakta.

Sovit uselt ett par nätter. Separationsångest, förmodar jag. Jag brukar reagera så när ett projekt är avslutat. Drömmer så intensivt, så verkligt. Ovan på detta – mina sjukdomar. Det är märkligt hur liten den lidande kroppen kan bli, medan känslan blir så ofantligt mycket större. Kroppen är i det stora hela, bara materia som pressats samma. Men bland alla dessa kolatomer finns ett öga, vidöppet mot döden. Livet blir otydligt – men jag hör ännu dess små steg.

Sjukdomen gör mig ofokuserad och sårbar. Jag talar om den Parkinson som bryter ner min kropp, om den stroke som stal min sömn, den diabetes som jobbar hårt för att trasa sönder blodkärlens väggar. Det låter knappast muntert. Rent av tröttsamt?

Det krävs ett visst mått av mod för att öppet våga visa sin sårbarhet. När vi väl gjort det, visat oss sårbara, så kan vi ju omöjligt styra för konsekvenserna. Det finns ju en uppenbar risk att vi misslyckas. Istället för en kram eller klapp på axeln, står man där med en kniv i ryggen.

Varför visa sin sårbarhet, när det kan leda till än mer smärta? Jo, för att behålla sitt Jag. För att komma ifrån skammen som viskar till Jaget att den sjuke och fattige har sig själv att skylla. Det är då man kan få för sig att fly, vilket leder till att man förlorar än fler  vänner.

Att visa sig sårbar är att visa vem man egentligen är. Det dock ingen tävling i lidande, som somliga tror. Däremot handlar det om att bejaka sitt Jag, att ta strid för den man är under skalet av sin lidande kropp. Det är så lätt att bli styrd åt sidan när man blir sjuk. Kanske för att man befinner i närheten av döden och det skrämmer omvärlden. Den sjuke påminner den ”friske” om den egna döden.

Som sjuk upptäcker man ganska snart vilka människor som är medkännande, som har förmågan att vara medlidande – och framförallt inte ändrar sitt beteende i förhållande till den sjuke. Helt enkelt de som bryr sig. Pandemi och sjukdom – och ovanpå det den påtvingade ensamheten kan få den starkaste att brytas ner till golvet. Men jag vet då åtminstone vem jag är.

 

Etiketter: , , , , ,

3 kommentarer

  1. Irene Grundström

    Hej Kent! Om man är helt öppen och ärlig bir man som en bok på biblioteket som alla kan låna och läsa. Talar man om sin sanning så har man gjort sitt då är det upp till läsaren att uppföra sig, själv är man fri. Du talar om döden, jag tycker vi är alldeles för rädda för döden. Jag skulle hellre vilja kalla den för dörren. Vi går igenom en dörr till nästa tillvaro, vi väljer själva vad vi vill tro som finns där bakom.
    Jag tror då inte det blir sämre. Min tro är att det blir mycket bättre. Men fördenskull vill jag ju helst leva länge här först.
    Kram Kent!

    • Kent Lundholm (inläggsförfattare)

      Hej Irene!
      Jo, döden är en del av livet. Det går inte gå en kurs i konsten att dö, utan utvägen är att förtränga den eller som jag (i min envishet) att försöka prata omkull döden. Jag blir faktiskt mindre rädd när jag får prata öppet om den. Sen vad som sker sen, vete tusan. Det är ju ingen som återvänt och berättat vad som händer efter man har rite ut bena å kvammen å. I min senaste roman ”Män som spelar schack” så återvänder Rulle Stenlund till Baklandet för att få dö på köksgolvet. Flera gånger hamnar han på intensiven, men kvicknar alltid till liv. En av vännerna tycker att det är påfrestande att vaka vid Rulles dödsbädd och ta farväl gång efter annan. Vännen konstaterar till slut: ”Rulle Stenlund, en sak är säker. Du är fullständigt värdelös på att dö!” Mvh Kent

      • Irene Grundström

        Jo men så är det ju, det är bättre att prata öppet om döden och skrämma bort rädslan. En viss rädsla
        är det väl meningen att vi ska ha annars blev det väl folktomt på jorden. Men som sagt jag tror inte att vi ska gruva oss för det som är sedan det är väl utfarten som man skulle vilja hoppa över. Särskilt om man drabbas av besvärliga sjukdomar
        Skönt att du har humor det är en Guds gåva att ha i bakfickan.

        Tack för att du delar med dig! M.v.h. Irene

Lämna ett svar till Kent Lundholm Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.