Modet att vara sårbar

Städade under gårdagen undan efter Ester. Jag har läst tusentals sidor under skrivandet.

Mängder med fakta.

Sovit uselt ett par nätter. Separationsångest, förmodar jag. Jag brukar reagera så när ett projekt är avslutat. Drömmer så intensivt, så verkligt. Ovan på detta – mina sjukdomar. Det är märkligt hur liten den lidande kroppen kan bli, medan känslan blir så ofantligt mycket större. Kroppen är i det stora hela, bara materia som pressats samma. Men bland alla dessa kolatomer finns ett öga, vidöppet mot döden. Livet blir otydligt – men jag hör ännu dess små steg.

Sjukdomen gör mig ofokuserad och sårbar. Jag talar om den Parkinson som bryter ner min kropp, om den stroke som stal min sömn, den diabetes som jobbar hårt för att trasa sönder blodkärlens väggar. Det låter knappast muntert. Rent av tröttsamt?

Det krävs ett visst mått av mod för att öppet våga visa sin sårbarhet. När vi väl gjort det, visat oss sårbara, så kan vi ju omöjligt styra för konsekvenserna. Det finns ju en uppenbar risk att vi misslyckas. Istället för en kram eller klapp på axeln, står man där med en kniv i ryggen.

Varför visa sin sårbarhet, när det kan leda till än mer smärta? Jo, för att behålla sitt Jag. För att komma ifrån skammen som viskar till Jaget att den sjuke och fattige har sig själv att skylla. Det är då man kan få för sig att fly, vilket leder till att man förlorar än fler  vänner.

Att visa sig sårbar är att visa vem man egentligen är. Det dock ingen tävling i lidande, som somliga tror. Däremot handlar det om att bejaka sitt Jag, att ta strid för den man är under skalet av sin lidande kropp. Det är så lätt att bli styrd åt sidan när man blir sjuk. Kanske för att man befinner i närheten av döden och det skrämmer omvärlden. Den sjuke påminner den ”friske” om den egna döden.

Som sjuk upptäcker man ganska snart vilka människor som är medkännande, som har förmågan att vara medlidande – och framförallt inte ändrar sitt beteende i förhållande till den sjuke. Helt enkelt de som bryr sig. Pandemi och sjukdom – och ovanpå det den påtvingade ensamheten kan få den starkaste att brytas ner till golvet. Men jag vet då åtminstone vem jag är.