Krisbidrag till kulturen

Tunga fötter

Efter en jobbig helg med smärtor och ben tunga som bly, mår jag bättre idag. Parkinson går i vågar och när jag inte kan kontrollera mina muskler, min kropp, blir jag på ett rysligt förbannad. Mest mot mig själv, men det spiller över på de som är mig nära och kära. Men trots eländet har jag i helgen tillsammans min kära och några av mina goda vänner, tagit två 30 minuterspromenader. Längre än så orkar jag inte. Inte efter allt stillasittande hela hösten och fram till nu. Trögheten i min hjärna gör att jag måste lägga ner mer tid vid datorn. Det jag tänker (de rader jag ämnar skriva), kan ibland bli nåt helt annat, oläsbart, då jag har svårt att hantera tangentbordet – men jag har även blivit så förbaskat trög i skallen.

Ska gå en kurs för författare med titeln ”Att komma igång med digitala framträdanden”. Många författare har med hjälp av mötesprogrammet Zoom. Vet inte om folk är villiga att betala en mindre summa för att se och höra mig digitalt, via datorer och mobiler, men jag gör ett försök.

Satt i går sökte krisbidrag från statens Kulturråd. Det tog timmar att få fram alla dokument och omvandla dem till PDF-filer. Från ett rejält överskott 2019, så gick min litterära verksamhet back 2020. Hösten 2019 hade jag 15 framträdande och många skrivuppdrag, medan jag under pandemiåren 2020-2021 haft  ETT (1) framträdande. Det kan inte finnas många yrkesgrupper som dessutom skulle ta sig an ett jobb på dryga två år, utan att få någon lön för åtta timmars dagligt arbete – i två år … Tänker på mitt skrivande av romanen ”Älskade Ester.” Men så är det med författeriet. Inkomsterna finns, eventuellt, i framtiden. Pandemins kulturöken lär leda till att en del författarskap tystnar – av ekonomiska skäl. Så nu hoppas jag på ett krisbidrag från staten och även på ett stipendium från författarfonden. Min skrivarplan är att hinna klar min tribologi om starka kvinnor trots sin utsatthet. Om inte ekonomin eller hälsan säger stopp.

Guru i dårskap

Håller på att bli en slags ”guru” i frågor som rör psykisk ohälsa, särskilt kring Bipolär sjukdom och ADHD. Folk skriver och ringer och ställer frågor om mediciner, om sjukdomarna och om hur kreativitet kan vara läkande. Flest frågor får jag hur man slutar att ta medicinen Litium. Jag försöker betona att jag inte hade något val då den förvärrade min Parkinson genom att mina händer skakade så förfärligt att jag inte kunde skriva under några månader (2019). Jag betonar att folk som inte har svåra biverkningar, ska fortsätta att ta sin medicin. Jag hade inget val och hamnade mellan två ordinationer: Psykiatrin menade att jag skulle fortsätta med att ta mitt litium, medan parkinsonläkaren sa:  ”Sluta med litium eller skaka resten av livet!” Jag har fått frågan om inte min bipolära sjukdomen blivit värre. Nja, inga skov, men jag märker att vissa dagar pendlar jag mellan hypomani och depression, men om det beror på min bipolaritet, eller ADHD eller de mediciner jag tar mot Parkinson, är nästan omöjligt att besvara. I vilket fall som helst så har mina händer slutat skaka, så att jag kunnat skriva en 600 sidor tjock roman, mängder med dikter, noveller och krönikor.

Stenansikte

Denna förbannade pandemi. Är less på isoleringen, ensamheten. Är frustrerad, blir som sagt arg och på dåligt humör. Dessutom – de stunder jag mår bra och känner mig glad, får mitt stela parkinsonansikte mig att se arg ut, särskilt om jag glömmer att tänka: ”Le Kent, le!” Jag tvingas medvetande göra allt jag vill göra med min kropp. Det som förr skedde per automatiskt. ”Höger, vänster, höger vänster” (kommenderar jag mina fötter och ben när jag ska promenera och gå), ”Res dig upp!” (säger jag tyst när jag ska resa mig upp ur soffan). Jag måste tänka tydligt, kommendera mig själv för varenda lite skitsak, för att inte bli sittande.

På nyheterna hör jag berättelser från de som överlevt respiratorvården. Rena rama tortyren, tydligen. De som överlever har trasiga lungor och psykiska besvär. Dödligheten ökar också om man drabbats version två av coronaviruset – och en tredje våg är på gång. Sen såg jag ett reportage från hur sportlovsfirare trängs i liftar och på hotell i Sverige, nu när de osolidariska och okunniga prompt MÅSTE åka till fjällen under sportlovet. Mitt under en dödlig pandemi. I alperna har man stängt merparten av sina anläggningar då man vet att kluster av många människor på samma plats, leder till stora utbrott av covid-19.

Diktatorn Lundholm

När jag skrev om detta på Face Book, att även vi i Sverige, liksom alpländerna, borde stänga skidanläggningarna, att regeringen skulle använda sig av pandemilagen, var det en person som anklagade mig för att var okunnig, rent av dum i huvudet och att jag med mina åsikter lade sig i människors frihet och dessutom förespråkade diktatur och var emot det fria ordet och gud vet vad. Men jag står fast vid att de som inte tänker längre än näsan räcker, är egoister och rysligt osolidariska. Själv kan jag inte ens gå till apoteket på grund av alla sjukdomar som gör mig till en högriskpatient. Jag håller mig inomhus i solidaritet med vårdpersonalen som går på knäna. En katastrof väntar oss om IVA-platserna blir fullbelagda av nersmittade sportlovsfirare som inte ens klarar av att hålla avstånden i liftköerna. Påpekar: Nej, jag är med dessa åsikter inte för att Sverige ska bli en diktatur.

Etiketter: , , , , , , ,

3 kommentarer

  1. Irene Grundström

    Hej Kent! Ja jag tjuras med att skriva till dig fast jag inte alls är på samma nivå som du i mitt kunnande och intellekt. Jag ligger långt, efter men vi är ju som snöflingorna alla olika. Jag bidrar med det lilla jag har och har en tro på att vi alla är mycket värda för mänsklighetens utveckling.
    Vi ser ju bara hur mycket Ester betydde för sin omgivning. Det finns många Estrar i världen som skulle behöva en författare som du som förstår deras värde.
    Jag hoppas att du får ha en bra omgång med dagar framöver!
    Mvh. Irene

    • Kent Lundholm (inläggsförfattare)

      Hej Irene! Detta med nivåskillnaderna i våra intellekt, håller jag INTE med om. Jag är son till en torpare, oppstillt ute i den stora skogarna. Sen har jag skaffat mig kunnande genom läsande och studerande. Men har alltid fått kämpa i mitt läsande och skrivande då jag även lidit av dyslexi i kombination med ADHD. Jag hade 1,0 i svenska i sexan (av 5 i betygsskalan) och hamnade i OBS-klass i sjuan – men det var min räddning. En frodig kvinna i blommig klänning fick mig förstå språkets byggstenar. Jag tränade mitt läsande stenhårt och turen var att Godtemplarna vid den tiden ställde ett av sina bokskåp (för att bilda arbetarna) i mitt pojkrum i Bäckmyran. Med medvetandet om att jag var ”ordblind” så förvandlades jag från en pajas till en plugghäst – en sån där jobbig typ som jäklar skulle visa världen att jag inte var dum i huvudet. Från ett snittbetyg på 1,5 i årskurs sex och ond rektor som ville skicka mig till en ungdomsvårdsskola, så lämnade jag gymnasiets vårdlinje med 4,7. Kunskap läser man sig till, trots att det gick rysligt långsamt. Sen läste jag filosofi och idéhistoria på universitet, flyttade runt (Oslo, Arvidsjaur, Skellefteå, Umeå) för att bevisa upp mina kunskaper. Tröttnade på det och drog till Kina, sen pluggade jag till journalist. Något man dock inte kan läsa sig till är visdom och klokskap (detsamma gäller medlidande och empati), det skaffar man sig i praktiskt handling. Du verkar vara en sådan där vis kvinna, något som mer värt än alla år av pluggande av fakta. I en tid som dessa dräller det av de som tror sig veta sanningen, och det saknas kloka, visa kvinnor och gubbar som den grupp du verkar tillhöra. Jo, såna som Ester (som jag ibland får för mig är nedsända jordänglar) för att pröva vårt medlidande och empati – och då hjälper det inte att man dänger en ordbok i svenska i skallen på folk. /mvh Kent

      • Irene Grundström

        Du är bra gullig du! Och vilka erfarenheter du har. Själv är jag en bonnjänt från fjällen. Tack för att du finns!
        Irene

Lämna ett svar till Irene Grundström Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.