Om att sakna och minnas

Min far är död – sedan arton år. Jag saknar honom allt mer. Dagligen. Ur många av mina minnen så blir han levande. Så länge jag minns honom, så länge finns han kvar. Nej, jag är inte deprimerad. Jag saknar en far som fattas mig.

Yxan fasthuggen i vedklabben. Min fars vassa huggyxa. Ingen som håller i skaftet. Bakom syns en väldig hög med ved som ska staplas så att den torkade. Ett evighetsjobb som pappa älskade. Han var ingen frimärkssamlare, bokläsare eller som låg på knä och skruvade i motorer. Hans kropp krävde motstånd, tynga lyft och ett ständigt svingade med yxan. Han var inte mycket för att att prata ut och blev förbannade när han skulle diskutera politik med Sven. Arbetarpartiet mot liberalismen. Då stod han hellre och högg ved i fyra timmar. Pappa var trettitalist, då män mätte varandra i styrka och uthållighet.

Pappa Nisse, någon gång i slutet av 90-talet.

Saknaden. Den bärs inte av den döde, utan av oss som lever vidare. Vi saknar någon vi känt; någon vi delat tankar och skratt med. Ögonblick i livet då vi båda levde. I mina ögon blev jordens ljus mer dunkelt när pappa dog. Nu sitter jag här, tjugotalet år efter hans död, och saknar min far. Jag saknar honom mer och mer, trots all tid som förflutit, sedan den korta minut, då hans Parkinsonstela stenansikte mjuknade och slätades ut – det ögonblick då han tog sina sista andetag på Lycksele lasarett. Jag kunde inte gråta. Inte för att jag är hård, känslolös – snarare för att jag bär på allt förstora, svårkontrollerade känslor. Jag var rädd att drunkna i dem. Jag kunde heller inte gråta under begravningen.

Bäckmyran

Höll ett tal som handlade om hans kärlek till Bäckmyran och att han förmodligen skulle ströva runt där i all evighet. Vi vill ju så gärna tro att förflyttas till ett annat slags liv. Ett osynligt liv. Jag läste en egenhändigt skriven dikt. Men mina minnen är grumliga. Minnen som vilar i ett dunkelt ljus, som fallit i glömska. När även jag själv drabbades av Parkinson, kom jag närmare sorgen. Då först kom tårarna. Jag förstod hur nära vi stod varandra. I mina gener finns pappa. Skrattets gen. Sorgens gen. Parkinsons gen. På sistone har mina minnen av honom blivit allt ljusare. Det är som det sitter en liten lampa inne i skallen som lyser upp hans ansikte, och återger honom konturer.

1974. Sista kon i Bäckmyran.

När jag var barn, var pappa en rätt så obegriplig person. Hetsig, småvresig eller vansinnigt rolig. Inga mellanting. Jag ärvde den personligheten och kom att, som pappa, att  kastas mellan dessa ytterligheter. Jag kunde höra på vilket humör han var på, genom att lyssna på hans steg ute på farstubron, då han vid femsnåret kom hem från arbetet i Domänverkets skogar. När han slitit ont, när det jävlats i skogsarbetet, så skulle kökssoffan vara fri, för där skulle han ligga en stund före middagen, med armen över ögonen och sova en stund. Begrep aldrig varför han skulle sova på den där smala, korta och hårda soffan, när det fanns en mjuk säng i sovrummet.

Sorgen har inga tidsramar. Man kan inte bläddra fram till en sida i nån bok, där det står hur länge sorgen ska fortgå. Sorg och saknad går hand i hand . Vi vet alla, på ett ungefär, hur saknande känns. Det finns ingen människa på denna jord som har levt sitt liv utan saknaden. Kanske är jag beviset på vad som kan ske när man bär på en obearbetad sorg. Det är tydligen så att sorgen till slut kan slå sig på kroppen och orsaka olika sjukdomar – det som gjort mig till Övre Norrlands sjukaste författare. Sorgen kan växa till ett stort svart moln som följer en vart än man går, ett yttre hot, samtidigt som känslorna, tankarna gnager en invändigt. Är det därför som jag haft så svårt att involvera mig på djupet i andra människor – för att jag i grund och botten har undvikit sorgens smärta, i rädslan att jag ska förlora en människa jag älskat för djupt? Kärlekens pris. Sorgens pris.

Pappa, syskon och farmor. Alla är borta.

Nån har skrivit att en människa inte kan sakna något som hon inte har upplevt. Vet inte om jag håller med om det. En författare strövar ju omkring i påhittade skogar, skapar karaktärer ur tomma intet och när de dör i kapitel femton, så brister jag i gråt. Ingmar Bergman har skrivit: ”Det är kanske detta vi söker genom hela livet: Den största möjliga sorgen för att äntligen bli oss själva innan vi dör.”  I ena änden föds vi, i den andra väntar döden. I samma ögonblick som vi föds, är vi tillräckligt gamla för att dö. Somliga föds döda. Egentligen är det väl det enda vi vet om livet. Ändå denna saknad.

Fantasins sorg

Min roman ”All världens lycka” kom ut strax före pappas död. Ser en bild för mitt inre: Min mor sitter vid hans säng och högläser ur min roman. Han försöker le, men mimiken i hans ansikte har frusit fast. Han känner ju så väl igen historien som är hämtad ur verkligheten, som han under livet berättat många gånger, den som handlar om Bertil och hans kojor, och hans tro på den tur och lycka som skulle tillfalla honom dagen han fick se sju svanar komma flygande över himlen. I romanen hette karaktären Isak.

Grämer mig att jag inte var där, att det inte var jag som satt vid pappas säng och läste högt ur min roman. Istället flängde jag runt. Skrev filmmanus. Förlorade kontrollen och stressade fram en diabetes och ett skov i min bipolära sjukdom. Under tiden låg min far och dog. Där undrar jag ibland: Består saknaden och sorgen efter min far av ett dåligt samvete – för att jag svek honom då han behövde mig som mest. Vi hade ju vid den tiden funnit fram till varandra och börjat använda ord för att kommunicera som far och son. Min tvärhete och vansinnigt rolige far.

Är han kvar vid vedhopen?

Magnus Uggla JAG OCH MIN FAR

Olle Ljungström (som skrev sången) Jag och min far