Jag hann

Radiointervju

Det var ett par år sedan sist. År då jag suttit och skrivit – medan pandemin rasat utanför mitt fönster. Gerhard intervjuade mig 2019 i juli, sedan satt jag i studion och pratade live – och om Ester, den sista romanen innan Parkinson skulle tysta mig. Det blev ungefär samma innehåll på gårdagens På Västerbotten. Skillnaden är att jag är sämre nu för tiden, min Parkinson har framförallt slagit sig på rösten, det hördes när jag väl hemma lyssnade på intervjun.

Men den stora frågan, 2019 och 2021, kunde besvaras med ett rungande JA: Jag hann skriva romanen om Ester klar. Så sent som under påskhelgen bollade jag och förläggaren slutkorrekturen mellan varandra. I sista vändan strök jag sju sidor: Nu omsluter romanen 580 sidor. En hel del ”gransus” försvann; tempot ökade.

Ringde idag 1177 och väntade i 45 minuter i kön till de som skulle svara på vaccinationsfrågor. Det var en trevlig sköterska som försökte besvara mina frågor, men gick bet att förklara varför Vasaloppsåkande, maraloppspringande och bergsklättrare 68-70 åringar (med kroppar som 50 åringar), får gå före en sådan som jag, med sju dödliga diagnoser och en kropp som motsvarar en 75-åring, som en läkare sa till mig. Nej jag får vackert hålla mig i stillhet fram till i mitten av maj (kanske). Nio månader tillsammans med Ester och ensamheten.

 

Har en papperslapp framför skärmen som meddelar att det är Världsparkinsondagen den 11 april. Då ska jag skriva en lång blogg om denna av djävulen påkomna sjukdom.

I övrigt: Förhandlar med Svenska kyrkan i Lycksele om att de ska arrangera en Esterdag; en slags paneldebatt om Ester och om folk som är eljest.

 

3 kommentarer

  1. Irene Grundström

    Verkligen trevligt att få höra dig i radiointervjun….blev liksom lite mer bekant med dig. Men den där sjukdomen…kalla den inte för din…du är ju den vanlige Kent och sjukdomen en ovälkommen inkräktare som inte är värd att kalls din. Den ska ge fasen i dig…hur vi nu ska kunna ordna det. Men vem vet…

    Din vän bakom skärmen/ Irene

    • Kent Lundholm (inläggsförfattare)

      Nog är och blir man till slut den sjukdom man har. Även om jag kan låta bitter i det jag skriver och säger om Parkinson, så har den präglat mig till den jag är den Jag är idag. Men däruppe där du bor växter det kanske nån sällsynt lav eller mossa som vi kan göra et avkoka på och som smakar så förbaskat illa att sjukdomen lägger benen på ryggen. mvh Kent

      • Irene Grundström

        Jo men vetenskapen går ju framåt, helt plötsligt har de funnit något som hjälper. Jag tror vi får förlita oss på att de har ett visst försprång gentemot mina lavkunskaper. Men om vår Herre pekar med hela handen så finns det inga sjukdomar som kan stå emot, om han bestämmer sig för det.

        Din vän bakom skärmen / Irene

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.