Jag hann

Radiointervju

Det var ett par år sedan sist. År då jag suttit och skrivit – medan pandemin rasat utanför mitt fönster. Gerhard intervjuade mig 2019 i juli, sedan satt jag i studion och pratade live – och om Ester, den sista romanen innan Parkinson skulle tysta mig. Det blev ungefär samma innehåll på gårdagens På Västerbotten. Skillnaden är att jag är sämre nu för tiden, min Parkinson har framförallt slagit sig på rösten, det hördes när jag väl hemma lyssnade på intervjun.

Men den stora frågan, 2019 och 2021, kunde besvaras med ett rungande JA: Jag hann skriva romanen om Ester klar. Så sent som under påskhelgen bollade jag och förläggaren slutkorrekturen mellan varandra. I sista vändan strök jag sju sidor: Nu omsluter romanen 580 sidor. En hel del ”gransus” försvann; tempot ökade.

Ringde idag 1177 och väntade i 45 minuter i kön till de som skulle svara på vaccinationsfrågor. Det var en trevlig sköterska som försökte besvara mina frågor, men gick bet att förklara varför Vasaloppsåkande, maraloppspringande och bergsklättrare 68-70 åringar (med kroppar som 50 åringar), får gå före en sådan som jag, med sju dödliga diagnoser och en kropp som motsvarar en 75-åring, som en läkare sa till mig. Nej jag får vackert hålla mig i stillhet fram till i mitten av maj (kanske). Nio månader tillsammans med Ester och ensamheten.

Har en papperslapp framför skärmen som meddelar att det är Världsparkinsondagen den 11 april. Då ska jag skriva en lång blogg om denna av djävulen påkomna sjukdom.

I övrigt: Förhandlar med Svenska kyrkan i Lycksele om att de ska arrangera en Esterdag; en slags paneldebatt om Ester och om folk som är eljest.