En strimma av hopp

Uppe i ottan, som vanligt. Tiden går. Snart maj och då är det ju sagt att den grupp jag tillhör ska få sitt vaccin. Om nu inte alla vacciner läggs i malpåse eller hamnar i karantän. Men det ljusnar. Tänkte på det i helgen då Lena var på besök och vi promenerade i solskenet och satt på balkongen i kortärmat och småpratade. Vi vågade planera lite inför sommaren. I det lilla.

Men innan vaccineringen handlar det bara om grovplanering. Men lite löst vågar jag hoppas på några framträdanden i juni. Den 2 maj kommer FHI med nya rekommendationer. Efter det vet vi mer. Jag ska signera böcker på Skogsmuseets Café i Lycksele i början av juni (allt hänger på vaccinet). Jag hoppas på någon form av utomhusframträdande i Lycksele. Kanske på utomhusscenen eller i storlogen på Gammplatsen i Lycksele. Något i det lilla kan det bli på Pilgatan i Umeå. Men allt hänger på vaccinet, pandemins utveckling (eller avveckling) under sommaren. Det blir avgörande är vad FHI och regeringen gör i frågan: Antal besökare på exv en utomhusaktivitet.

Jag vill tro att det blir bättre. Med Covid-19. Med min Parkinson. Trots allt elända vill jag hoppas och när det finns hopp, så finns det även en framtidstro. Hoppet sträcker sig ju framåt. In i framtiden.

Ester på väg

Ester är just nu i Litauen för att tryckas. Boken på 580 sidor ska bindas, omslaget ska tryckas och titeln Älskade Ester göras av äkta guld. Enligt planen kommer en del av upplagan till Skellefteå. Jag och Lena packar våra bilar full med boklådor för transport till Umeå och som jag sedan ska försöka sälja vid mina framträdanden. Skogsmuseet kommer till Umeå och fraktar böcker till Lycksele där de säljs över disk på Caféet.

Min serie om Parkinsons sjukdom fortsätter. Lade i går in del fem i en serie på åtta delar. Den fick namnet ”Parkinson och min värdighet” som handlar om bristen på samordning inom vården och hur lätt det är för multisjuka att hamna mellan stolarna. Jag framhärdar även rätten (enligt Patientlagen) att få en stadigvarande läkare på hälsocentralen. De senaste två åren har jag träffat ett tiotal olika läkare. En av dem var färdigutbildad distriktsläkare, som sedan försvann, som många andra distriktsläkare, till annan ort.

Kent läser in dagens avsnitt.

Till Anchors Podd: ”Parkinson och min värdighet.”