Vaccinturism och andra märkligheter

Blir det aldrig min tur?

Då händer det!

Efter att ha sett hur en efter en av kärnfriska bekanta och ibland 20 år yngre, få vaccinationstider på löpande band, ilsknade jag till. Detta är inte rätt! I helvete heller! Det säger ju självt, om man kan det minsta om hur människokroppen fungerar och har läst grundkursen i sjukdomslära. Ålder är ibland en massa siffror på rad. Graden av samsjuklighet är minst lika livsfarligt åldern om man nu skulle få Covid-19. Diabetes, högt blodtryck, hjärt- och kärlsjukdomar och det faktum att jag är en lönnfet man gör mig till en tickande bomb. Det är därför jag isolerat mig. Lägg till en stroke, Parkinson, astma – och ytterligare ett par diagnoser som grädde på moset. En läkare sa för ett par år sen till mig: ”Du är lite över 60 år, men har en kropp som en 75 åring.”

75-åriga Vasaloppsåkare

75 åring med 30-årskropp

 

63 åring, med en kropp som 75 åring

Sålunda kan vi konstatera somliga 75-åringar kan vara en Vasaloppsåkare, medan en 63 årig multisjuk man kan jämföras med en normaltränad 75-årings. Höj blicken på siffrorna som berättar hur många år vi levt. Siffror i en lång rad. Redan för ett par månader sedan började oroa mig. Något stämde inte. Till höger och vänster inom vården lugnade man mig med att i sinom tid skulle jag få ett brev med en inbjudan till vaccination. Men hur vet de att just jag är en högriskpatient? Jag frågade två läkare på min hälsocentral. ”Sker det nån slags inventering på hälsocentralerna? Ja, så att vaccinansvariga vet vart de ska skicka de första breven i min grupp? Till vi som är multisjuka?” De skakade förvånat på huvudet. Inte en susning. Senare frågade jag sköterskorna på olika mottagningar: Nej, ingen visste.

Jag ställde frågorna på grund av av rädsla och för att jag började bli allvarligt bekymrad över hur urvalet gick till. Jag började tänka som en journalist. En rädd och bekymrad sådan. För tusan jag har ju jobbat som pressinformatör åt Landstinget (Numera Region Västerbotten). En koloss på lerfötter, minsann. För någon knapp månad sedan kontaktade jag några som är införsatta i hur vaccinationssamordningen fungerar – men inte heller de visste hur man skulle kunna veta något om folks sjukvårdstillstånd, vilka som tillhörde den riskgrupp som skulle kallas först. Men på Krisinformationen fick ett mycket märkligt svar. ”Men det är väl så att det finns folk som går igenom journalerna, på nåt sätt.” Det bor 270 000 i Västerbotten, drygt. Räknar man från 45 och uppåt så skulle det vara 122 000 journaler som ska läsas igenom.”

Innan det samtalet hade jag fått att två bekanta till mig, som liksom jag högriskpatienter som liksom jag placerats grupp 3. På Facebook berättar de (båda i 50 årsåldern) hur de blivit uppsatta på en särskilt lista på sina hälsocentraler, från vilka multisjuka med kort varsel kunde kallas för vaccinering. Det lät ju klokt. De trängde sig inte före, de fick det vaccin som blivit över. Sådan listor måste väl finns även i Umeå?!

Kommunikationskris!

För två veckor sen, drygt, fick en sköterska jag känner ett tips om att det fanns platser för riskpatienter, vaccin som skulle ges under helgen. Jo, det stämde, för min skk-kompis fick ju en spruta. Jag ringde min HC, nej några sådana listor finns inte! ”Tro inte på allt du hör!” Samma svar fick jag på två andra Hälsocentraler. Blev avsnäst. ”Det går inte fuska sig förbi kön!” Va, skulle jag av ren högfärd kämpa för min rätt, för att ta reda på om det fanns platser.  Återigen ringde jag runt, hamnade hos en sköterska på 1177. Jag kopplades åter till Krisinfo. ”Jo visst, jag känner till listan. Jag ska kolla om det finns några tider över.” Jag blev iskall. Det var helsnurrigt. Listan fanns. ”Tyvärr den är fulltecknad, tyvärr! Men ring runt till alla HC, det är din fulla rätt”. Nu hoppar jag i rena ilskan från balkongen! Tanken föresvävade mig.

En sköterska sa: ”Håll dig till den hälsocentral du tillhör.” Hon kände alltså inte till min rätt som patient höra mig för. Sedan – den där förbannade listan för multisjuka, som förnekades och bekräftades på en och samma gång. Jag känner ju bevisligen två multisjuka, som är i samma grupp, som är ca tio år yngre än vad jag är, som fått vaccinera sig. Jag blev utskälld. Efter snart nio månader isolering, i ensamhet, så kan jag lova att till slut börjar den starkaste att tvivla. Det var som att vara en karaktär i en novell av Kafka.

Rena rama lotteriet!

Då berättar min älskade att hon på SVT:s webb sett att Ö-vik skickat inbjudan till 60 åriga friska män i Västerbotten. Är detta möjligt, tänkte jag. Så jävla enkelt kan det omöjligt vara. Jag gick in på 1177, Västernorrland. En enkel webbapplikation, busenkel. Ett par minuter senare har jag en tid i Övik tisdagen den 27 april, nästa vecka. Jag fattar noll. Pling i mobilen. ”Välkommen till Ö-vik för vaccination”. En länk till en karta, bokningsnummer, tid och en länk till man avbokar.

Samtidigt – ett hett tips på nätet i onsdags. I helgen kommer det att släppas tider för de som är mellan 60-64 år. Grupp tre, min grupp. Stämmer. Jo, folk inne organisationen bekräftar. Men först till kvarn. Det ska ju komma ett brev till mig, eftersom jag tillhör de som ska vara först när det öppnas för grupp 3. Än har det inte kommit nåt brev. Om det stämmer – och fullt friska gått före multisjuka, då jävlar!

Tävlar regionerna om ”kunderna?”  Tänkte på på de totalt 20 milen i bil. Nä, detta känns inte rätt. Vaccinationssemester … Ett sista försök. Jag är ju för tusan författare. In via 1177 in på fem Hälsocentraler i Umeå. Nu hade de tagit på webbapplikationen tagit bort möjligheten att skriva under Rådgivning. Sista rycket! Nu tror det att jag blivit galen!  Klämde in en text under olika rubriker: Jag skrev om mitt dilemma, om hur jag höll på att tappa orken. Jag radade upp alla mina diagnoser, lämnade mobilnummer, personnummer. Allt. Jag vädjade om förståelse. Bad allra ödmjukast om hjälp. Jag var alldeles genomvåt av svett efter att skickat iväg mina personliga brev. Skickade breven vid ettsnåret i torsdags, mindes inte till Hälsocentraler jag skrivit till. Vid 16-tiden kom tre svar. ”Vänd dig till din Hälsocentral” .”Vi kan inte ge just dig förtur!” ”Vänta på din tur!”

Nu har han spårat ur!

Jag hade ju en tid i Ö-vik på tisdag 13.54. I deras curlinghall. Men det kändes inte okej. Skulle jag bli en vaccinationsturist? Skulle jag utsätta mig för smitta i Ö-vik. Om jag av ren trötthet körde i diket, kunde det ironiskt leda till jag som trafikskadad upptog en IVA-plats för en covid-19 sjuk! Sov oroligt. De måste tro att jag är galen. Varför ska det alltid vara jag som ska bråka och bränna broar? För att jag kan … För att det pågår något som är fundamentalt fel? För att jag på grund av isoleringen mycket väl kan dö av en ny stroke … Av stillasittande. Det vore väl för jävligt illa. Men jag hade ju inte slagit rallarsvingar i tomma luften. Jag sökte ärliga svar. Jag stod upp för mig själv när ingen annan gjorde det. Jag är dessutom insatt i vårdapparaten eftersom jag är sjuksköterska och merparten jobbade jag på akuten, var periodvis helikoptersyrra, har även arbetat arbetat på avdelningar och varit med ett par gånger när multisjuka patienter  kollapsat, när organ efter organ lagt av. Sedan denna oräddheten jag införlivat som politisk reporter och grävande journalist. Vet vilka trådar jag ska dra i. Men är det rätt att göra så? Bara för att man kan en sak, så ger det ju inte per automatik att ”buffla mig fram”.

Men när man känner i hela kroppen att detta kan sluta riktigt illa … ska man då inte ropa hjälp? Jag har lyckats samla mod för att våga visa min sårbarhet. Det har sina risker. Huggen kan komma bakifrån.

Klev upp vid femsnåret i morse. Jag orkade inte logga in på 1177 och snurra runt och kolla efter tider. 09.45 plingade det i min mobil. Ett sms: ”Du har ett meddelande på 1177”. Loggade in och väntade mig en utskällning. Det var ett meddelande från en av Umeås HC. Ett svar på mitt brev.

Blev 30 år yngre!

”Jag har bokat in dig för vaccination onsdagen den 28 april 13.30”, skrev en sjuksköterska. En kvinna med känsla för medlidande och empati. Dubbelkollade, läste om det korta svaret gång på gång. Detta är inte sant! Jo, det är sant.

Jag är en lycklig man!

Jo, det är sant! Vaccin!

I dagens VK läser jag: Ö-vik toppar smittningsligan i landet. Guds pekande finger. Jag kunde ju ha åkt och dragit med smittan tillbaka till Umeå. Så desperat var jag. Hur många färdas till veckan till Ö-vik för att vaccinera sig? Detta är ju inte klokt. Det fanns ju i torsdags ett femtiotal tider kvar i  på Region Västernorrlands sida.

Tack M. som gav mig tiden på er HC.

Etiketter: , , , , , , , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.