Upplagan slut – redan.

Sista postrundan med Ester till till folket.

Mitt tillfälliga inhopp som postgubbe, är avklarat då mina friex. som vi författare får av förlaget, tog slut på ett par dagar. Det gjorde förresten även förlagets. Det tog inte många dagar att sälja iväg dem till vänner och bekanta. I början gick det trögt, till dessa jag erbjöd mig att köra hem böckerna till de som beställde. Med andra ord – jag har en lång rad lata polare. Men det blev en liten slant på banken, som skall användas till en eller flera lustresor till fina platser i övre Norrland. Jag och min kära har blivit bekväma och åker inte längre utomlands. Kanske har vi blivit närsynta i geografins snårskog. Men min ork pallar inte för några längre äventyr.

Nån som har en liten stuga att hyra ut en vecka i sommar, till en sjuklig författare och en pratglad kvinna som lider av fibromyalgi.

Fick ju som sagt två stipendier med ett par veckors mellanrum, pengar som ska droppa in på bankkontot om ett par dagar.

Fasen, vi har sålt så förbaskat många böcker att första upplagan håller på att ta slut. Har fått klura ordentligt för att få ihop 100 ex till Esterdagen på Gammplatsen den 10 juni. Så förlaget får trycka på knappen. Igen. Fler böcker. Det är rekord vad gäller förhandsbeställningar, det är rekord i att sälja ut första upplagan så snabbt.

Och folk ringer och skriver (de som läst ut tegelstenen på 600 sidor) och öser beröm över mig. ”Nog måste du väl fortsätta att skriva, inte kan du sluta nu!?” ”Det är klart”, svarar jag, ”att det är synd att tvingas sluta nu, efter sju romaner, då jag äntligen lärt mig att stava rätt”.

Fast några små noveller kanske jag orkar stava ihop, några spretiga dikter. Men ett nytt romanprojekt, det säger kroppen och hjärnan nej till. Men jag har vansinnigt långtråkigt, här i mina två rum och kök. Därför kom postutkörningen lägligt. Har åkt mellan gamla bekanta och gamla vänner, spelat Genesis på högsta volym, sen hejat, överlämnat en stycke bok och fått höra plinget från Swish när pengarna trillat in på kontot.

Sedan ett drygt år tillbaka bor jag i ett åtta våningar högt hus i Ersboda. Detta är den tjugofemte hyresrätt jag bor i, kanske den sista. Endast en gång har jag bott i en bostadsrätt. I denna betongklump bor det mängder med främlingar. Men jag vet inte namnet på en enda av dem, däremot kan vi alla kosta på oss ett artigt hej när våra vägar korsas i trapphuset. Alla kan omöjligt vara introverta troglodyter. Men bor man i en hyresrätt får man leva med detta främlingskap, eftersom så många som valt den boendeform som lever efter devisen: ”I våra rum helgar vi vårt privatliv. Stör ej!” Bryter man mot den regeln, ja då blir det genast dålig stämning i trapphuset; rent av hotfullt i hissen.

En lånad bild på en arg lapp. Värre har jag sett.

Enda stället där en viss kommunikation brukar uppstå, är via de lappar som någon tejpat upp runt väggar och på maskinerna. Den missnöjde och argsinte ”Irriterad granne”, håller till landets alla gemensamma tvättstugor. Med darrig handstil skriver den missnöjde grannen en massa påstående som tyck gälla alla som nån gång måste tvätta sina kalsonger. Det ord och inga visor:  ”Rengör luddfiltret, din förbannade slöfock! Jag håller ögonen på dig!” Social kontroll kallas det, och den växte jag upp med i den lilla byn Bäckmyran utanför Lycksele. Men inte nån som blev förbannad på det viset, utan kontrollen var ju av omtanke.

Här en folkhop i Bäckmyran som på 60-talet höll koll på varandra.

Nu har byn där jag växte upp, blivit nästan helt tom och ingen bryr sig om vart folk är på väg. Det är som i detta höghus. Därför har jag som vanligt gjort mig bekant med både vaktmästaren och vicevärden. Hjälpsamt och trevligt folk, som bytt varenda packning i min lägenhet. Men vilka som är mina närmaste grannar, har jag ingen aning om – och ingen av dem har märkt att jag flyttat in för ett år sedan.