Kämpar dygnet runt

När jag var ung så lämnade jag aldrig en rolig fest.

Det känns som jag blivit bjuden till en trevlig och livgivande fest, befolkad med intressanta människor, men när efterrätten bärs in, en glassbomb med ett fräsande tomtebloss, så måste jag resa mig, tacka för en trevlig fest och sedan ensam traska hemåt. Det är ju så som mitt liv blivit. Jag reser mig upp och går. Orkar inte ens med livets glädjeämnen, om så det bjuds på en glassbomb.

Folk verkar inte tro mig när jag säger att jag är slut som författare och att Älskade Ester är min allra sista roman. Men så är det. Kroppen urlakas på ork och styrka, dag för dag, och jag kommer allt närmre ett ständigt sängläge och har på grund av alla motoriska biverkningar svårt att vistas bland folk. Men jag ger inte upp.

Kämpar, kämpar …
Jag kämpar som en galning för att fixa höstens framträdanden, att stå där på scenen, sårbar, krokig och sned med en röst som inte orkar bära hela vägen fram och med en hjärna som går på lågvarv och när minst lilla stressmoment får mig att darra och skrika.

Stora känsloyttringar får mig att antingen tokskratta eller gråta. Det hände under Esterdagen på Gammplatsen i Lycksele. Minns inte varför jag plötsligt började gråta, men det var väl något om Ester. Det blev alldeles tyst på tunet utanför Ruselegården då författaren stod där och hulkade, för att plötsligt skratta till. Dopaminbristen i min hjärna tar sig de mest märkliga uttryck, och jag är chanslös, kan omöjligt svälja gråten.

Jag verkar krympa.

Värken i kroppen, segheten i skallen, en allt sämre finmotorik i händer och fingrar gör att jag inte klarar av att skriva ytterligare två år (minst), 8 timmar per dag, på en roman som jag inte ens vet om den blir klar.

Det svänger fort kring Parkinsons sjukdom: Den kroniska, obotliga hjärnsjukdomen. Den taskiga finmotoriken i händerna gör att det tar dubbelt så lång tid att skriva en sida, mot för 5-6 år sedan. Dessutom händer något med ordens transport från hjärnan till fingertopparnas tryck mot tangenterna. Jag kan tänka ut en vacker metafor som jag försöker skriva ner, men när jag läser vad jag skrivit står där något helt annat. ”Solllemn kka op fk8” Typ. Sitter jag för länge och glömmer bort min medicin med timme, så kan där stå skrivit (som om jag drömt) en helt annan berättelse. När jag höll på med Esterboken, så klev jag upp var morgon med skräck i sinnet. Japp, där hade ”någon annan” varit framme och skrivit något helt annat. Det är verkligen någon annan som skrivit något riktigt knäppt, som inte hade något som helst med Älskade Ester att göra.

Lär mig aldrig stava rätt
Jag är impulsiv på grund av min ADHD och skriver fortare än jag tänker. Samtidigt har min älskade ADHD gett mig det flow, den kraft som behövdes för att skriva samman de 600 sidorna som finns innanför pärmarna. Men jag är och har alltid varit en ”felstavare” som dessutom tappar ändelser, bindeord vilket får mig att tro att jag även har någon form av dyslexi. Därför har förlaget tvingats kalla in extra korrekturläsare var gång jag lämnat ifrån mig ett manus. Denna gång var omfånget lika stort som två böcker. Fyra personer har lusläst texten, men för säkerhets skulle har jag och förläggaren läst korrekturet ett par gånger till – och se på tusan. Trots att fyra proffs lusläst texten så hittar vi fler småfel. En tidsödande process, samtidigt som jag kan vara säker (ganska säker) att den text som går till tryckeriet är utan småfel.

Jag orkar inte med den processen en gång till.

Vilse i skogen.

Min personlighet håller på att förändras på grund av Parkinson och hjärnans brist på dopamin. Jag har blivit allt mer svårtydd då mitt kroppsspråk bit för bit faller bort pga stelhet, då min mimik stelnar. Till det ska läggas trögheten i tankeverksamheten och ett sämre minne. jag förlägger nycklar, snusdosor och viktiga papper. En gång återfann jag plånboken under Bregott-paketet inne i kylskåpet. Fan, det går åt så mycket tid att hitta det jag gömt undan för världen. Igår var det slut på snus, trots att jag köpt tre dosor tidigare under dagen. Så vid 20.00 fick jag ta bilen ner till Coop Ersboda och köpa mer snus.

Så blev mitt liv. Det skapar sorg och en jävla massa ilska. Det är så orättvist. 

Nu ska jag vila. Ryggen håller på att gå av. Jag har suttit med den här bloggen i en och en halv timme, sedan brukar jag korr.läsa det jag skrivit och rätta de värsta felen (trots det kommer ni att finna ett tiotal småfel). Det tar en halvtimme. Sålunda, två timmars jobb för en dylik bloggtext. Förstår ni då vilka krafter som krävs för att skriva en roman?

För närvarande är jag bekymrad över att ”Älskade Ester” inte ska bli rättvist behandlad, att det jag skrivit ska tystas ner. Boken följer författaren i graven. Synd, för det är det bästa jag någonsin skrivit. Trots att Parkinson stört mig hela tiden, dygnet runt.