Att färdas i det lilla

Att stanna och käka invid vägkanten, torde göra en resande snudd på rik.

Att färdas, att resa behöver inte betyda att man åker jorden runt. Andra året i rad så bilade vi i den lilla geografin. Fem dygn norrut, sen inåt lannne för att sluta i något som liknade en cirkel när vi igår återvände till Umeå. Vi började i Luleå, efter en promenad i vackra Piteå. Hotell Amber var på bilden en pittoresk 1800-tals byggnad, men 1500-talet tagit plats innanför väggarna. Vi fick till slut ett litet kylskåp och en extra kudde. Men hotellet låg mitt inne i centrum, så på det sättet ökade antalet stjärnor från en till två. Någon fläkt skulle vi inte få låna, icke heller serverades någon frukost.

Tål inte värmen.

Jag är sannerligen begränsad vad gäller att promenera. Jag lyckades linka iväg till domkyrkan. Va, en domkyrka som var mindre än den i Umeå.

Ovanligt unga, välbyggda män linkade sig fram längs gatorna i Luleå. Förmodligen led de fortfarande av sviterna efter matcherna mot Skellefteå AIK.

Luleå … Tja en stad bland många andra småstäder. Har varit där en gång tidigare, 2004, när jag intervjuades i TV4:s morgonsoffa.

In i bilen, mot Älvsbyn, där det blev en OKQ8-macka och ett glas juice på vägen mot Arvidsjaur.

En liten ort där jag till och från under 4-5 år arbetade som stafettsjuksköterska. Ena dagen i helikopter, den andra på geriatriken. Omväxlande och alltid med stora pengasedlar i byxfickorna.

Resans höjdpunkt. Besöken hos min gode vän Ingemar; mannen som levt sitt liv uppe på Rentjärnberg.

Tårarna kom för oss båda då vi träffades efter 30 år. Vi har ju båda blivit gammgöbba. Men Ingemar är en sådan där vän man efter 30 år kan återuppta samtalet där det slutade.

Vi pratade som om vi vaknat ur en lång dvala. Han sms sedan vi åkt mot Umeå: Kent, du är mitt minne. Vackert skrivet.

Sen rullade vi mot Umeå, men stannade både vid Mårdseleforsen och i Vindeln. Detta är ett av många sätt att färdas. Lyckan var att OK:s verkstad lyckats fixa den kvaddade klimatanläggning som de tre senaste åren förvandlat bilen till en rullande bastu.

Tiden är ingenting, tänkte jag vid mötet med Ingemar. Nu är det upp till oss att ta oss tid att träffas fler gånger. Båda har vi haft år stroke och båda har träffat Döden. Vi vann! Var gång jag ville prata om vårt elände sa Ingemar: ”Kent du har glömt en viktig detalj: ”Vi lever!”

Så sant. Vi lever!

3 kommentarer

  1. Ingemar Oöofsson

    Nu kanske pandemin tar sitt slut, hoppas jag. Och då ska vi tillvara på våra vänner, livet vet vi ju inte när det tar slut. Jag och Kent har haft tur och vi ska ta tillvara på dom stunder ger oss. En gammal vän är det bästa som finns! Och vi lever och kan njuta och glädja i våra sällskap…
    Ingemar…

Lämna ett svar till Kent Lundholm Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.