Att tala med sig själv…

Jag kommer ofta på mig själv att polemasa mellan rummen och småprata med mig själv eller inbilla mig att jag verkligen talar med någon. Nu är det ju ofta högläsning jag roar mig med, som inför höstens turné bör jag ju kunna läsa upp de korta textstycken jag valt ut, utan att snubbla på orden. Men som sagt, stundom är det intensiva samtal det handlar om, allt medan jag nöter upp mina sockar mot golvet.

Jag läste härförleden i en vetenskaplig skrift att vi talar högt med oss själva för att lättare lösa svåra problem, vilket i sin tur ökar vår inlevelseförmåga. Något som är ovärderligt för en skriftställare som jag utger mig för att vara. Det kallas på fint språk för ett egocentriskt tal, något vi faktiskt börjar med redan i sandlådan i 3-4 årsåldern. Tankarna blir till ord och det i sin tur till ett språk.

Ju svårare problem vi bär omkring på, desto högre pratar vi. Vi lär även rynka pannan och förbryllat försöka räkna ut problemets lösning genom att lite tafatt räkna på fingrarna. När vi lagar mat så talar vi högt ut i tomma luften för instruera oss mängden mjöl, mjölk, vilka kryddor som ska i grytan och genom att prata för oss själva så blir maten riktigt god i slutänden (oppstekt körven å pärstampa.)

Emellanåt jagas vi av onda ”varelser”, blir ångestfyllda, närmar oss paniken – då fungerar pratandet bättre än ett par stesolid eller en grogg. Genom att utmana oron med ett rikligt flöde av ord, så blir vi lugnare. Idrottsmän uppmanas av sina tränare att småprata med sig själv inför ett viktigt lopp eller när det blir ens tur att försöka hoppa 2,45 meter i höjdhopp.

När käften går som värst på mig, är alla de gånger jag förlagt nycklarna, glasögonen eller vad det kan tänkas vara, så fungerar talet som en slags detektor. Vi blir helt enkelt mer uppmärksamma. ”Jag gick in i rummet, sen på dass … och sen till kylskåpet …!” Se där. pratandet leder oss ner i ett paket Bregott där bilnycklarna av någon outgrundlig anledning hamnat.

Det lär vara en skillnad att tala ”för sig själv” och att ”tala med sig själv”. Det senare kan lätt uppfattas som ren och skär galenskap, då man står ute på farstubron och ställer frågor till sig själv och själv besvarar dessa.

Det är då man kan ”begå självdialog”, och bli så ivrig att övertyga sig själv (eller den andre) att det till slut ploppar upp förbjudna tankar, hemligheter. Detta sysslar vi ofta med i svår sorg eller i ilska.

Riktigt illa kan det verka om man står mitt i en folkhop och börjar ”intervjua sig själv”. Det inte ovanligt att man i detta skede får två olika röster. Låter som schizofreni. Men så är inte fallet. Genom att intervjua sig själv kan man få nya infallsvinklar.

Några bilder som Ingemar oppa berget knäppte för en vecka sedan. Fina bilder. Men oj, så rysligt gamla vi blivit – fast det är väl 30 år sedan vi senast sågs.

Ingemar och jag, två gammböbba.