Tystnadens straff

Tystnad är en bestraffningsmetod som är oerhört smärtsam för den utpekade.

Att ignorera, förminska en annan människa, ökar bara avståndet. Hur ska något gå att laga om man inte talar med den bestraffade, inte lyssnar på vad den andre säger. Ett mail från den bestraffade besvaras naturligtvis inte. Genom tystnaden ska hen osynliggöras. Med andra ord en grym metod när en människa ska sparkas ut ur gemenskapen. Genom att ignorera den utsedde visar gruppen att personen inte är värd något.

Förr i tiden, då vi vandrade över savannen och sov i grottor, hängde våra liv på att stammen kunde hållas samman. De som inte orkade hålla stammens tempo eller ifrågasatte ledaren, lämnades kvar för att ensamma möta döden. Ett beteende som i generna gått i arv till dagens moderna människor. Vi är sociala varelser som likt grottmannen söker inträde i olika slags grupper. Var grupp har sin egen dynamik, sina regelverk, som måste följas för fortsatt medlemskap.

I de flesta grupper gäller mottot ”En för alla, alla för en” och som följd av detta skapas en tystnadskultur. I grund och botten är våra drivkrafter rätt så primitiva, rent av larviga – men savannens regler gäller ännu. Tystnaden som bestraffning är förödande och krossar alla möjligheter till en jämlik relation. Tystnaden har ingen läkande funktion, utan skapar istället ilska, bitterhet och hämndlystnad.

Nej, tystnaden löser inga konflikter. Den lägger sig som en våt filt över vad det hela egentligen handlar om.

Jag får i mitt värv som författare dagligen frågor om ditt och datt, de flesta från trevliga och artiga människor. Ibland dyker det upp en del obekväma frågor, men jag besvarar alla de som skriver till mig. Jag försöker synliggöra alla som kontaktar mig. Även om det så bara blir med ett par korta rader. Jag gör det av artighet och av medlidande.

Att jag får så många mejl om och kring psykisk ohälsa beror väl på att jag skrivit en självbiografi (”Spring Kent, spring) om mina tillkortakommanden och en roman om en autistisk kvinna ”Älskade Ester”. Många har även läst mina bloggar om psykisk ohälsa.

Återkommande skriver folk att de ständigt möts av TYSTNAD,

Då och då kommer ett rop på hjälp. Ett rop som jag känner ända in i min själ. Jag fick ett sådant mejl för ett par veckor sedan. Jag var tvungen att agera. Handgripligen. Jag gjorde ett hembesök hos en autistisk man som levde sitt liv i ett kaos. Det var det djävligaste jag sett. Det var tur att jag åkte dit och kunde hjälpa honom. Han var nära döden.

Jag är ju själv rätt så risig på grund av att Parkinson håller på att bryta ner min kropp. Så nu bad JAG om hjälp för att hjälpa en autistisk man i knipa. Jag vände mig till personer som arbetar aktivt för att göra livet bättre för människor som lider av psykisk ohälsa. Jag hade hjälpt mannen med att få somatisk vård – vilket var en hel del. Den stress jag upplevde försämrade min Parkinson. Blev liggande.

”Kan någon av er, hjälpa den här autistiske mannen att få ett ordnat boende, samordna kontakterna mellan kommunen och psykiatrin. Mannen har nämligen hamnat mellan stolarna där ingen vill ta ansvar för vården.”

Tystnad.

Det har gått en vecka. Inte ens ett ”Tack för ditt mejl”.  Nog kan jag förstå att de inte har tid, eller att de anser att autistiska människor med en missbruksproblematik är hopplösa fall. Det kan jag acceptera.

Jag agerade medmänniska. Det är jag stolt över.

Ja, ni har läst min enormt långa ingress om Tystnaden som straff, för att komma till den tystnad som drabbade mig direkt och indirekt den autistiske mannen. Det finns något som heter hederlig hövlighet.

Jag var tvungen att släppa allt. Är ute på turné. Norrbotten tisdag och onsdag, sen åter till Västerbotten. Jag tänker på mannen som bad mig om hjälp. Känner mig som en svikare. Kanske är det sanningen.

Eller är det viskningar i Tystnaden …