En politisk fråga om mod

Ester blir riksnyhet.

Tankarna om att ära Ester med en staty eller ett minnesmärke kom inledningsvis från medborgarna i Lycksele. Svenska Kyrkans moraliska beslut blev bränsle då man förklarade Ester Nilsson Duvas grav som en kulturhistorisk mycket värdefulla plats. Den 1 september i samband med mitt första av åtta framträdande i Lycksele, då var Lilly Bäcklunds (s) motion klar för att lämnas in till fullmäktige. Andemeningen står tydligt inskriven i motionen: ”Det är dags för Lycksele kommun att ge sitt bidrag till Ester Nilssons upprättelse.”

Statyplanerna blev en riksnyhet när Tidningen Vi:s redaktionschef Thomas Dur Fläckman skrev om planerna (i septembernumret 2021). Det finns ett makalöst intresse om och kring Ester, även utanför Lyckseles kommungräns. Trots att Ester varit död i 38 år! Under mina 35 framträdanden har 2000 åhörare kommit för att höra storyn om Ester (trots pandemin.)

Ilskna medborgare

Fyra verksamhetschefer har sagt blankt nej till alla slags minnesmärken, förutom att en gata ska få bära Esters namn. Till mig ringer och skriver folk. Många är förbannade, andra sorgsna. Vad göra? Tja, prata med era politiker. Det är valår. Troligtvis blir det omröstning i fullmäktige oktober-november. Det ÄR kärva tider och alla former av minnesmärken kostar en hel del. Men i tider av hotande kriser, så fyller kulturen, konsten en viktig uppgift. Sedan borde det väl finnas billigare alternativ att jämföra med än Zlatanstatyn i Malmö.

Minnesmärket ska inte resas för att Ester hade stora skor, inte heller för sin långsamhet, eller att hon närvarit vid 3000 begravningar.

Ester ska äras för sitt mod och allt hon fick offra på grund av de knäppa samhällsidéer som härskade som värst mellan 1900 och in i 1950-talet. Tankegångarna kallades för Arvshygien – konsten att minska antalet vanförda barn och fattiga, ensamstående kvinnor. Parallellt löpte den rasbiologiska ”vetenskapen” – men rasism kommer aldrig att bli någon vetenskap. Rasism är ett hopkok av människoförakt, okunnighet och rädsla för främlingar.

56 år på ålderdomshem
Det blev till slut en allmän mening att vanskapta, vanförda, ofärdiga barn ansågs var ”i vägen” för de normala barnen. Genom arvshygien blev man av med de som var svaga och livsodugliga (Läs: sterilisering). De redan starka, skulle på bekostnad av de svaga, bli ännu starkare. Till slut blev även fattigdom ett belastande och uselt anlag – som drabbade fattiga ensamstående kvinnor. Under min turné har jag tagit del av fem berättelser om hur småungar med olika slags handikapp hämtades och försvann. Några hamnade med all säkerhet i någon av Idiotskolorna.

En ett år gammal bild. Mycket hann hända under de månaderna. (Tidningen Vi)

Esters uppoffringar
Under Esters långsamma yta fanns en smart, allmänbildad kvinna. Jag tror mig veta att hon hade beskyddare: några av den tidens makthavare. Ester var 32 år då hon1929, flyttade från Nygård in på ett ålderdomshem nere vid Lugnet. Hon blev kvar i 56 år. Jag gissar att hon frivilligt valde den formen av boende. Att arvshygien praktiserades även i Lycksele, det torde väl Idiotarkivet i Lycksele sockenarkiv vittna om.

Nej, Esters namn fanns inte med i Idiotarkivet.

Jag är tämligen säker på att Esters utanförskap bottnade i att hon var autistisk och därför skapade hon sig en alldeles egen och unik världsbild. Det är alltså Esters mod och uppoffringar som hon ska äras av ett minnesmärke. I mina ögon behöver det inte nödvändigtvis vara en staty. Men jag anser att den frågan måste besvaras av politikerna.

Nu är det upp till politikerna att fatta beslut om, när och hur Lycksele kommun ska bidraga till Ester Nilssons upprättelse.