Samtal om autism

En bild från Tärnaby juli 2022.

Framträdde igår inför en liten, men hängiven skara som sökt sig till Kulturhuset i Sorsele. Mina senaste framträdanden har alltmer mer blivit till ett allmänt kåserande, ett samtal med mina läsare – även om formen är en monolog. Däremot har jag varit ruskigt förberedd, inte minst kring detta med Ester och autismen. Testar argumenten. Ser då och då personer bland publiken som nickar igenkännande och som sedan viker undan blicken. Det är under Psykeveckan i november i Lycksele och Skellefteå som det blir skarpt läge, då åhörarna förmodligen är pålästa i ämnet.

Igår åkte vi från Skellefteå och inåt lanne. Vi färdades genom en tunnel av gulfärgade lövträd. Lena som rattade KIA:an var smått lyrisk av de förtrollande NYANSERNA, som jag omöjligt kan uppleva. Jag såg gult, enbart gult. Jag nickade tyst och kände mig lite autistisk då min färgvärld, mitt färguniversum beskrev något helt annat. Jag har ju ett defekt färgseende. Ser färger, men inte nyanserna och framförallt när det gröna flyter samman med det röda. Jag har under hela livet varit befriad från att plocka lingon och hallon då dessa röda bär kryper in det gröna och blir osynliga.

Stavgång: som att åka skidor utan skidor och snö.

Åter till Sorsele. Vänliga Sorsele. Har för 20 kilo sedan tillbringat två treveckorsperioder på Sorselegården för att leva sunt och motionera. Vid båda tillfällena tappade jag 15 kilo, då jag gick med mina stavar åtminstone tre timmar var dag. Mådde prima. Fet igen, men jag påpekar att med Parkinson i kroppen torde jag falla ned död, och uppslukas av skogens blåbärsgröna lingonris där det växa röda bär.

Dessutom åkte jag på en stroke efter att ha rasat i vikt. Fem millimeter från döden. En propp i lillhjärnan fem millimeter från hjärnstammen som reglerar andning och hjärtat bl.a Kröp runt på golvet i en timme innan jag fann mobilen. När någon påstår att om döden kan vi inget säga. Möjligt, kanske … Men om Döendet kan jag säga en del.

Har inte haft ork att skriva en enda rad på Mariaromanen de senaste veckorna. All tid har gått åt till att spåra autismen i det jag skrivit och plöja mängder med texter i ämnet. Däremellan har jag pinats av kramperna i ryggen som enligt  sjukgymnasten enbart ska behandlas med vattengymnastik. Det verkar som om ingen i vårdapparaten känner till parkinsonsmärtor som i litteraturen och på nätet beskrivs som en av de mest djävulska bland existerande smärtor.

En som vet uttalar sig i ämnet ryggont.

Inte blir det bättre att sitta i bilen 6-7 timmar. Jag kniper käft, knyter näven i byxfickan och ju hårdare jag knyter näven ju mer livsleda känner jag. Fumligheten tilltar. Tingen ska ner på golvet. Värst är upplevelsen av jag allt snabbare förlorar kontrollen över min kropp – men än värre över mina tankar. Vet inte hur jag ska förklara det … Ibland upplever jag att det finns en Tänkare i min hjärna; en Tänkare som producerar upplevelser utom min kontroll. Skrämmer mig. Parkinson stjäl (mycket riktigt) mitt språk.

Sover ett par timmar per natt. Denna gång på ett litet hotell i Sorsele. Har varit farten sen 03.30.

Den 28 sept ska jag framträda inför 250 Aktiva seniorer i Vasakyrkan i Umeå. 45 minuter. Vad är väl 45 minuter för en pratkvarn som jag blir uppe på en scen. Får bli högläsning. Sedan ”ledig” i oktober.

Snart frukost. Hotellfrukostarna brukar vara välsmakande.

Lyssnar en hel del på en grupp som jag missat. Ghost ett svenskt band.