Samtal om autism

En bild från Tärnaby juli 2022.

Framträdde igår inför en liten, men hängiven skara som sökt sig till Kulturhuset i Sorsele. Mina senaste framträdanden har alltmer mer blivit till ett allmänt kåserande, ett samtal med mina läsare – även om formen är en monolog. Däremot har jag varit ruskigt förberedd, inte minst kring detta med Ester och autismen. Testar argumenten. Ser då och då personer bland publiken som nickar igenkännande och som sedan viker undan blicken. Det är under Psykeveckan i november i Lycksele och Skellefteå som det blir skarpt läge, då åhörarna förmodligen är pålästa i ämnet.

Igår åkte vi från Skellefteå och inåt lanne. Vi färdades genom en tunnel av gulfärgade lövträd. Lena som rattade KIA:an var smått lyrisk av de förtrollande NYANSERNA, som jag omöjligt kan uppleva. Jag såg gult, enbart gult. Jag nickade tyst och kände mig lite autistisk då min färgvärld, mitt färguniversum beskrev något helt annat. Jag har ju ett defekt färgseende. Ser färger, men inte nyanserna och framförallt när det gröna flyter samman med det röda. Jag har under hela livet varit befriad från att plocka lingon och hallon då dessa röda bär kryper in det gröna och blir osynliga.

Stavgång: som att åka skidor utan skidor och snö.

Åter till Sorsele. Vänliga Sorsele. Har för 20 kilo sedan tillbringat två treveckorsperioder på Sorselegården för att leva sunt och motionera. Vid båda tillfällena tappade jag 15 kilo, då jag gick med mina stavar åtminstone tre timmar var dag. Mådde prima. Fet igen, men jag påpekar att med Parkinson i kroppen torde jag falla ned död, och uppslukas av skogens blåbärsgröna lingonris där det växa röda bär.

Dessutom åkte jag på en stroke efter att ha rasat i vikt. Fem millimeter från döden. En propp i lillhjärnan fem millimeter från hjärnstammen som reglerar andning och hjärtat bl.a Kröp runt på golvet i en timme innan jag fann mobilen. När någon påstår att om döden kan vi inget säga. Möjligt, kanske … Men om Döendet kan jag säga en del.

Har inte haft ork att skriva en enda rad på Mariaromanen de senaste veckorna. All tid har gått åt till att spåra autismen i det jag skrivit och plöja mängder med texter i ämnet. Däremellan har jag pinats av kramperna i ryggen som enligt  sjukgymnasten enbart ska behandlas med vattengymnastik. Det verkar som om ingen i vårdapparaten känner till parkinsonsmärtor som i litteraturen och på nätet beskrivs som en av de mest djävulska bland existerande smärtor.

En som vet uttalar sig i ämnet ryggont.

Inte blir det bättre att sitta i bilen 6-7 timmar. Jag kniper käft, knyter näven i byxfickan och ju hårdare jag knyter näven ju mer livsleda känner jag. Fumligheten tilltar. Tingen ska ner på golvet. Värst är upplevelsen av jag allt snabbare förlorar kontrollen över min kropp – men än värre över mina tankar. Vet inte hur jag ska förklara det … Ibland upplever jag att det finns en Tänkare i min hjärna; en Tänkare som producerar upplevelser utom min kontroll. Skrämmer mig. Parkinson stjäl (mycket riktigt) mitt språk.

Sover ett par timmar per natt. Denna gång på ett litet hotell i Sorsele. Har varit farten sen 03.30.

Den 28 sept ska jag framträda inför 250 Aktiva seniorer i Vasakyrkan i Umeå. 45 minuter. Vad är väl 45 minuter för en pratkvarn som jag blir uppe på en scen. Får bli högläsning. Sedan ”ledig” i oktober.

Snart frukost. Hotellfrukostarna brukar vara välsmakande.

Lyssnar en hel del på en grupp som jag missat. Ghost ett svenskt band.

3 kommentarer

  1. Irene Grundström

    Tusen tack för ditt framträdande i Sorsele igår kväll. Det var verkligen givande må jag säga. Nu har jag några fler böcker av dig att njuta av. Det var så roligt att äntligen få träffa er live, både du och Lena.
    Det hade varit fint att få sitta och prata med er länge länge men jag är glad för att du orkade bjuda på dig själv i din föreläsning om Ester och inte minst den underbara sången som du förärade oss med.

    Jag är säker på att när du en dag trippar in genom pärleporten så står Ester där och säger – Ja ha vänte på de.
    Kram från Din vän bakom skärmen.

  2. Kent Lundholm (inläggsförfattare)

    Tack själv. Jag var dödstrött den kvällen och ännu tröttare då vi återvände till Skellefteå. Tänka sig: Köra över 40 mil för att prata en timme. Jo, nog står Ester och väntar. ”Jo då, du å jer bjudd!” säger hon och ler snällt. Förresten står ju däri storboka att vi allihop är bjudd till kalaset i Himmelriket. Vad vet jag. Åter till soffan för att läsa ur böckerna jag köpt. Ämne: autism. Lev väl! KENT

    • Irene Grundström

      Hej igen Kent! Jag har nyss börjat på ”Vedtjyven”…har inte hunnit så långt än för det har varit mera i görningen. Har bland annat gått två sträckor av mitt projekt ”Luffen” mellan Ammarnäs och Sorsele.
      Jag gick uppöver i våras och försöker gå tillbaka i höst. Sen skriver jag om mina färder i bloggen på Vk som heter Naturbilder. Om du kikar in på dina meddelanden på Instagram och trycker på bilden jag skickade så får du se filmen med din fina sång du sjöng i slutet på Sorselebesöket.

      Ha det så bra Kent…Vi ses och hörs! / Din vän bakom skärmen.

Lämna ett svar till Kent Lundholm Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.