Sörjer Rolle – en speciell reporter
Jag sörjer Roland Edlund. Tiden är tung och vred. Jag är i den åldern då bröllop och dop, byts till farliga sjukdomar och begravningar. Nyss så levande, sedan en blinkning, och han försvann in i evigheten, för alltid.
Vi flyger. Vi flyger upp mot himlen.
Vi kom en en gång i livet att bli arbetskamrater på Västerbottens Folkblad – båda från trakterna kring Lycksele. Rolles devis var: ”Det finns ALLTID nyheter att skriva om, det gäll ba att finn åt dem.” Sedan klämde han fast telefonkatalogen under armen och började söka efter dagens nyheter – utanför stadsgränserna.
Han bläddrade i katalogen och på måfå hamnade hans finger på Hulda, 83 år i Hjuken, eller Hjalmar 77, boende utanför Tärnaby.
”Edlund, Folkbladet. Har det hänt nåt i dina trakterna?” Jo då, både det ena och det andra hade hänt. Men ingen hade frågat. Rolle var den lilla människans reporter; han som lyfte fram de nyheter som utspelade sig vid sidan av allfarvägarna, ibland vid vägs ände.
Aldrig att den mannen förhävde sig. Han var den typen av människa och journalist som ville jobba i det fördolda. Istället var det hans medlidande som tog all plats. ”Hur är det Lundholm, säg till när du har nån ny bok på gång.” I det tysta såg han till att ett eller två kapitel alltid publicerade i Folkbladet och senare i VK. Det betydde oerhört mycket för mig. ”Min plikt”, svarade han.
Roland var en snäll och empatisk man, som ville andra väl. För mitt inre ser jag Rolle komma gående i korridoren, rak i ryggen, stiligt klädd, med fokuserad blick.
Rolle, vi minns dig.
Senaste kommentarerna