Läkarbesök och filmmanus

På väg till möte med läkare

Råkade ut för en riktig giftig förkylning. Även sådan normal åkomma sliter hårt på kroppen om man har Parkinson. Mest ledsamt var att jag därmed missade Rolles begravning.

Efter att ha väntat i vissa fall upp mot ett år för att få träffa en läkare, kallas jag plötsligt och samtidigt till tre kliniker som behandlar mig – var för sig. Nu måste jag kräva en samordnad behandling, då det inte längre fungerar att var klinik mumsar på sin tårtbit. Någon måste ta hela tårtan och ta huvudansvaret. Jag är ju multisjuk där där diagnoserna går in i varandra. När jag som är utbildad sjuksköterska inte lyckas få EN läkare, som fungerar som en ”spindel i nätet”, hur illa kan det då inte gå för tant Hulda som bor Långt borti bergen.

Det hjälper inte att hänvisa till Patient lagen, som är tandlös i denna brist på specialistutbildade Distriktsläkare. De senaste åren har jag enbart fått  träffa AT-läkare och ST-läkare som haft svårt att se helheten och ibland inte sett farorna i samsjukligheten. Jag har själv fått sätta ut vissa mediciner som förvärrar Parkinson – men istället för tack för din uppmärksamhet så har det uppfattats som att jag tassat in på läkarnas revir – läkare som inte finns.

Sålunda tre läkarträffar inom loppet av fem dagar. Tack snälla Karl Anton och Kirsi som ställer upp som följeslagare och mina ställföreträdande minnen.

Kalle Anka kan smyga sig in i ett filmmanus.

Onekligen infann sig en sorg efter ha avslutat min Esterturné den 1 december i Norsjö. Även om jag lidit av smärtorna under de långa resorna, så har berömmet, bekräftelsen jag fått i mötet med cirka 5000 läsare, som kommit till de 40 framträdanden jag avverkat under ett drygt år. Måste vara ett rekord i Västerbotten.

Jag har fortfarande Ester i mitt huvud då jag sitter och skriver på ett filmmanus. Jag har ett år på mig att skriva samman ett manus som ska bli en två timmar lång filmatisering. En baggis tänkte jag, men det tar jag tillbaka. Alla scener ska visas för tittarna. Jag tvingas lägga tjusiga inre monologer åt sidan och korthugget beskriva vad som är synligt. En omställning. I de första versionerna blev det lite av livet i Ankeborg: Karaktärer med pratbubblor. Dessutom tvingas jag gå utanför och vid sidan om handlingen i romanen, för att kunna följa dramaturgins regler. Jag har till och varit tvungen att skapa några nya fiktiva karaktärer. Eller som en polare sa: ”Kent, vi ska göra film och det är helt annorlunda än att skriva böcker.” Jag har dock samma grundidé kvar: Att ge Ester upprättelse, både som barn i stenriket Nygård och som vuxen i Lycksele.

Jag ger inte upp!

Problemet är brist på ork. Jag orkar skriva 3-4 timmar per dag. Vissa dagar inget alls på grund av smärtorna. När jag skrev ihop de 600 sidorna i romanen satt jag i snitt 12 timmar per dag. Förutom smärtan i ryggen, så ha min tankeverksamhet blivit klart trögare. Vilket beror på att dopaminet ”dör” i min hjärna.

Jo då, så är det. Kvart i sex. Det kan jag höra från teven, då dagens gnägglöpning, trav, redovisas för de saliga. Dags att börja med dusch och påklädning. Bara att dra på sig stödstrumporna tar minst en kvart. Sedan bär det av mot NUS och läkarmöte nr 1. I morgon neurologen.

Lev väl! / Kent