Hattar gör mig glad

Har ingen lust, ingen ork.

Har hamnat i en grop. Ligger där och vilar, tar igen mig. Det har varit ett jävla spring hos läkare, sköterskor och apoteket. Känner mig utbränd. Skriva litterärt går då rakt inte, trots att jag har drivor av texter som jag borde gå igenom. Om jag försöker att skriva, så fastnar jag mellan orden, får för mig att allt jag skriver ska hålla … Nobel prisklass. Även inläggen på facebook..

Varje text, även inlägg på Facebook, ska vara av högsta litterära klass. Börjar rätta små stavfel, sedan kastar jag om hela stycken, ändrar ingressen, och då har det gått tre timmar. Jag sitter där med en text jag inte förstår. Skrev en krönika till Lokaltidningen, en betraktelse över hur vi lite vi vet om varandra och tog som exempel John Olson, född i Mesele, en släkting, en bror till farmor. En orolig själ som drog till Amerika och hamnade på Västfronten under första världskriget. Det tog mig tre dagar, typ fem-sex timmar per dag. Brukar i vanliga fall ta 2-3 timmar att skriva en krönika på 2800 tecken inklusive mellanslag.

Skrivkramp? Har råkat ut för det en gång tidigare. Det var efter ha skrivit ”Konungarnas konung” som gavs ut 2006. En roman som fick strålande recensioner. En tidning menade den var årets bästa roman. Det tog sex år innan jag vågade skriva en ny roman. Kraven var höga. Påminner om de krav som jag känner inför skrivandet av en roman efter Älskade Ester – som är mitt livs roman. Jag har ju själv sagt: ”Jag kommer aldrig att kunna skriva lika bra som i den boken”.

Det finns med all säkerhet ett samband mellan bristen på dopamin, som uppstår när Parkinson tar död på de nervceller som tillverkar dopamin. Dopamin har en viktig roll när vi belönas med glädje och känner njutning. Är likgiltig i det fallet. Möjligtvis att jag tokskrattar åt min spegelbild.

Min senaste hatt

Det enda som får mig att ana något som påminner om välbefinnande, är när jag tar på mig någon av hattarna jag införskaffat. Det är inte klokt. Inbillar mig att hatten håller ihop skallen. Utan hatt sväller skallen, vecklar ut sig till en ballong, så att jag flyger väg. för att sedan landa på månens baksida….

Klev upp 03.25, satte mig och skrev det följebrev som ska skickas med min ansökan om ett stipendium. Det är Författarfonden som ska ha en kort sammanfattning. Denna sida i A4 format har jag säkert skrivit om (räknar ark i papperskorgen) elva gånger. Elva gånger! Ska skicka iväg hela rasket i afton. Annars sitter jag med texten till den första mars – deadline.

Långvarig smärta leder ofta till depression. Kan vara så. Jag har varit befriad från den i ett par veckor, men i förrgår högg det till i ryggen. Gick och la mig vid sjutiden. Vaknade 03.25, klev upp … Se där cirkeln är sluten. Känns som i filmen ”Måndag hela veckan.” Äsch.

(Denna text genomläst EN ENDA GÅNG.)