Etikett: 2016

Året som haltade

Av , , Bli först att kommentera 2

Sista dagen på året. Dags att lägga 2015 till handlingarna; ett av alla dessa år som kommit och sedan försvunnit. Åren rasslar iväg i ett högt tempo och ibland känns det som om man inte gör annat än att summerar det gamla och försöka sia in i det nya. Klart är: Om det nya, det som väntar oss, kan man på sin höjd gissa, för under resan kan nästan allt hända. Om någon frågar mig hur 2015 varit, så tvingas jag tänka en lång stund för att lägga mitt minnespussel och få allt det som skedde i rätt ordning. Men att 2015 blev ett varierande och intensivt år, kan jag nog slå fast utan att ha överdrivit.

brev

Till det positiva hör att jag äntligen skrivit klar min kommande och femte bok: ”Spring Kent, spring!” och som förlaget meddelat ska ges ut i mars 2016. Det är en bok som skiljer sig från allt jag skrivit tidigare, men så är det också en självbiografisk bok där jag öppet berättar om hur mitt liv varit under ytan och hur det ständigt tvingat mig till nya strategier och även i stora stycken till en kamp om liv och död. En bok om hur jag kom att bli en överlevare.

Jag har under året fått vara med när min dotter tog examen från årskurs nio och påbörjade sina studier på gymnasiet. Är så stolt över att ha fått en sådan klok och eftertänksam dotter, som dessutom ärvt en del av sin fars lite sjuka humor. När jag ser henne, påminns jag om att det inte var så länge sedan jag själv stod där med betyget i ena handen och en blomsterkvast i den andra, allt medan tankarna snurrade i skallen: ”Vad tusan ska det bli av mig?” Det var inte alls länge sedan.

Vad gäller kärleken under 2015, kan jag säga att ”den kommer och går, och kommer igen …” Är glad över det jag lämnade på försommaren, men ännu gladare över den kärlek som kom till mig under hösten och som jag släppte in i mitt liv.

gott

Sedan small det till vid tvåsnåret den 15 augusti. En plötsligt, mycket svår huvudvärk, som om Gud knackat till mig nacken med en kulhammare. Sedan rasade jag ihop på golvet, arm- och benlös. Några timmar senare, efter genomgången datortomografi av hjärnan, så fick jag diagnosen: En blodpropp i lillhjärnan; den del i huvudet som bland annat hjälper oss att hålla balansen. Jag kunde ha dött – men överlevde igen. Efter tre veckor kunde jag ställa undan rollatorn och lite ostadigt gå för egen maskin – nu går jag obehindrat. Däremot lider jag av hjärntrötthet, vilket kan liknas med att hjärnan börjar koka om jag anstränger mig för mycket eller tar emot för många stimuli (folksamlingar, för intensivt skrivande, stress). Då är det bara att lägga sig i ett mörkt rum, blunda hårt och försöka avskärma sig, gärna med lite sömn. Men sova på dagen – det har herr Lundholm aldrig kunnat. Så det blir mest att ligga där och tokblunda en halvtimme eller så – och det hjälper.Händelsen (stroken) har fått mig att tänka lite annorlunda och verkligen fått mig att förstå hur förgängligt livet är. Ena stunden finns vi. Vi skrattar, älskar, sörjer. Nästa stund så finns vi inte längre. Då är alla tankar, minnen utraderade, borta.

20151005_173741

Under våren 2015 bestämde vi oss, jag och Linda Marklund från Burträsk, för att sätta samman en berättarföreställning. Det skulle vara berättelser från våra hemtrakter kring Lycksele (Siksele, Bäckmyran, Baklandet). Det skulle handla om djupt allvar, men samtidigt vara vansinnigt roligt. ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner” blev föreställningens namn. Jag kokade ner min roman ”Vedtjuven” till en 30 minuter lång monolog. Jag var nervös, men jag ville verkligen stå scenen och se om jag klarade av det. Men så kom stroken och bara veckorna innan de första föreställningarna i Lycksele och Åmsele, vinglade jag fram med min rollator. Den kunde jag ju inte ha med mig upp på scenen. Men jag gav mig tusan på att fixa det. Ville inte svika publiken, inte heller Linda. Jo, jag stod där på scen och ”ljög” och berättade om Vedtjuven – och det gick alldeles förträffligt bra.

2015 var det år då rasismen och stolleriet ökade i omfattning. Det blev helt enkelt legitimt att slänga ur sig vilka stolligheter som helst – utan underlag, utan fog, bara låta käften glappa  å gå … Vi har sett människor fly i miljontals från krig och terror, sett barn drunkna i havet, sett dem bli fast vid gränserna, bli klämda mellan olika tolkningar av asylrätten i ett EU som inte alls tycks stå som den enade front det en gång var sagt att unionen skulle göra. Däremot funkar de öppna gränserna vad gäller varor – men inte för människor i flykt. Samtidigt så är alternativet med en massa enskilda nationalstater etter värre – särskilt när fascismen breder ut sig. Usch – det ser inte bra ut …

Nu är det alltså dags att fira ett nytt år – igen. Precis som i fjol hos Ante. Ett sällskap på ett tiotal personer. Alla med sina drömmar och förhoppningar. Själv ligger jag lågt och tänker vare sig försöka spå eller ha några önskningar. Vet bara att jag måste framåt. Alltid framåt. Jo, en önskan. Att få vara frisk och att få ge och ta emot mycket kärlek. Så får det bli.

Nyårshälsning2016

För övrigt säger jag bara: Låt oss tjuvmjölka kosmos och överleva.