För mycket längesen minns jag att min far och någon av mina farbröder (minns inte vem) framförde en improviserad kortpjäs med namnet ”Gammåret och Nyåret”. Pappa spelade gammåret iklädd trasiga kläder, okammad och med sotigt ansikte som en trött och gammal man. Motspelaren som gestaltade det Nya var klädd till ett barn och skuttade glatt omkring. Minns inga detaljer eller några repliker – bara att det hela gick ut på att sparka ut Gammåret och släppa in det nya. Det ska vi göra om 16-17 timmar; hälsa det nya året välkommet, ge en massa löften, skjuta raketer, dricka bubbelvin eller must. Men jag tror inte att vi per automatik blir av med gammåret, det som varit, det som hänt. Hur vi än vrider och vänder på det så hamnar allt vi upplevt och gjort, alla konsekvenser av våra val, drömmar och mardrömmar i ryggsäcken vi tvingas kånka omkring med – in i det det bittra slutet.

2016
Det har verkligen varit ett intensivt år. I och för sig har de flesta av mina år varit intensiva, då jag tycks ha levt mitt liv i 180 knyck. Har ju så svårt att klara av att fungera när livet tappar fart, så även detta år. Men nu känner jag att orken håller på att tryta, att ett helt liv i högt tempo håller på att slita ut kolvarna, kamremmen och att det börjat glappa i elsystemet. Bilen tjuvstannar lite då och då. Har man som jag levt till femtioårsåldern utan att ha fått diagnoserna Bipolär sjukdom typ 1 och ADHD och som jag flitigt självmedicinerat med alkohol, så är det väl klart att det gett konsekvenser. Lägger vi sedan till den stroke jag drabbades i augusti 2015, blev det ju inte bättre direkt. Jag har kämpat hela livet, kämpat för att göra karriär, skriva fem böcker, vara en snälla far – så det är kanske inte så underligt att orken börjar tryta. Inte för att jag ger upp, men märker ju att jag inte längre klarar av stress, att arbetsminne blivit sämre och att jag blivit motoriskt klumpig – snubblar  på plana golvet, sätter mig bredvid stolar, har rysligt svårt att gå trappor. En kombination av hjärnskador och sämre koncentrationsförmåga.

Ute på turné
Men det har inte hindrat mig för att åka runt i länet och berätta och framträda. Tillsammans med Linda Marklund från Burträsk körde jag berättarföreställningen ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner” och hade ett 15-tal framträdanden runt om i länt. Var först rädd att min stroke skulle göra det svårt att minnas min 30 minuter långa monolog, men snarare var detta en utmärkt form av minnesträning. Nu ska jag och Linda börja planera för en ny berättarföreställning – och den kan bli riktigt häftig.

I slutet av mars kom min femte bok och boksläppet skedde på Kafé Pilgatan. Fullsmockat, förväntan i luften. Folk visste ju att självbiografin ”Spring Kent, spring!” handlade om mitt okända liv, mitt dubbelliv och hur det till slut gick åt helvete – och sedan upp igen. Sjutton framträdanden blev och mycket folk vart än jag kom – mycket på grund av massmedias uppmärksamhet. Två helsidor i VK, uppslag i Norran, helsidor i Folkbladet och Inlandstidningen, uppslag i Umeå tidningen, stort reportage i Accent, två intervjuer i Radio Västerbotten och fina recensioner i Norrlandspressen och Bibliotekstjänst. Men jag var helt slut efter varje framträdande, så ”snurrig” att jag varit tvungen att leja in chaufförer som körde mig från Åsele, Norsjö, Malå o.s.v. hem till Pig Hill i Umeå.

Läs mer på min webb >>> Länk

Stockholm
För första gången på 3-4 år kunde jag unna mig själv och flickvännen en liten resa till Stockholm. Under ett tiotal år har jag levt under alla ersättningsnormer som går att uppbåda. Jag har fått sälja allt löst och värdefullt, till slut min gamla Ford Mondeo. Jag som ägt och kört bil oavbrutet sedan jag fyllde 18 år. Nåväl, vi åkte till Storstan och fick låna Uffes och Gabriella Isenborgs fina lägenhet på Kungsholmen. Vi strövade runt, åt gott, åkte båt – och vi levde båda upp.

En tid av oro
Ute i världen är myllan god för alla stollar som växer upp i en oroande hög takt. Det var en chock när USA:s befolkning röstade fram Trump, vars tunga argument var sexistiska och rasistiska och vars huvudplan är att leka affär med världen. Överallt i Europa blir högerextremisterna fler och fler. Murar byggs och fler ska byggas.

Nya året
Brukar sällan försöka sia om framtiden, det blir ändå inte som man tror eller önskar. Däremot går hjärnan på högvarv hur jag ska kunna ”sälja in” mitt kulturutbud. Det måste rulla på – fast kanske inte lika snabbt som under 2016. Önskar … Önska får vi ju. Önskar att få vara frisk, att orka överleva, älska och bli älskad. Och att det går bra för min dotter, min kära, min familj och mina vänner. Då är jag nöjd.

Gott Nytt År!