Jag och mina åkommor vaknar till liv. Kliver upp på stela ben. Golvet kyler under mina hasande fötter. Min vänstra hand skakar. Blickar ut genom ett smutsigt fönster; det som vetter mot Backenvägen. Känner mig märkligt nog rätt så lugn – trots mardrömmarna som jagat mig under natten. Fyller lungorna med luft, sträcker armarna över huvudet och förkunnar: Sannerligen säger jag eder – meningen livet är 42. Halleluja!

I  slutet av förra veckan halvlåg jag i soffan och lyssnade på Riksdagens frågestund. Kanske är det en yrkesskada från tiden som kommun- och EU-reporter. Eller så är jag helt sonika ett politiskt djur? I mitten av 90-talet verkade jag som kommunreporter på Folkbladet, och bevakade bland annat kommunfullmäktige i Umeå. En tidsödande uppgift. Samtidigt som jag lyssnade skrev jag ner referaten på en bärbar dator, sedan gällde att hitta ett telefonjack så att texten kunde skickas till redaktionen. Minns särskilt ett budgetfullmäktige då ledamöterna började tala under förmiddagen, sedan pratade och pratade de sig igenom hela eftermiddagen, hela långa kvällen för att utmattade avrunda det hela vid 02-tiden. Om budgeten gick igenom? Vet inte, det har jag förträngt.

I dag väntar ett läkarbesök och strax efter det ska jag träffa diabetessköterska. Det viktigaste vid läkarmötet är att jag får lista mig hos en färdigutbildad distriktsläkare – sedan jag flyttade till Tegs HC har jag haft fem läkare, varav tre inte har varit färdigutbildade. Multisjuk som jag blivit, nu senast med en parkinsondiagnos, har jag rätt till EN läkare. Orkar inte dra min story om och om igen – det upptar ju hela den tid som är avsatt för besöket. En bra distriktsläkare kan fungera som ”spindeln i nätet” mellan neurologen och psykiatrin. Om detta inte blir av, så tvingas jag byta hälsocentral.

För övrigt avkräver vi ofta livet en mening. Det är en meningslös sysselsättning. Ungefär som att påstå att meningen med livet är 42 …